Tankar om de nationella proven

På agendan står bland annat förmågorna, BFL och jämförelser NP-PISA. Jag känner mig lite kluven eftersom jag alltid haft ett kluvet förhållande till de nationella proven.

Jag tänkte att jag skulle dela upp denna text i 2 delar. En första del med mina tankar innan mötet (på tåget upp från Malmö) och en andra del med mina tankar efter mötet (på tåget hem).

Del 1 – mina tankar innan mötet

Varför är jag då kluven i mina tankar kring de nationella proven. Jag ska försöka besvara det med ett antal punkter.

1. Den första handlar om min kluvenhet till (läs aversion mot) att man ska testa alla elever på samma sätt oavsett bakgrund och förutsättningar. Grunden till detta ligger kanske i vårt målstyrda utbildningssystem men vi hade liknande prov (centrala prov) även innan vi hade ett målstyrt utbildningssystem. Läste i dagarna en intressant tanke som visserligen handlade om nationella prov i läsförståelse på mellanstadiet. I denna text fördes tanken fram om det inte kan räknas som kränkande behandling att ge samma prov till alla trots att vi ”vet” att inte alla klarar det. Betrakta bilden till denna blogg och fundera på det.

2. Enligt Skolverket ska de nationella proven å ena sidan vara ett prov bland andra och kan/får till exempel inte användas för att ”tenta” av en kurs. Proven ska inte ”sätta betyget” men ge en fingervisning till läraren. Å andra sidan blir det ett himla liv om en skola avviker för mycket från resultaten på de nationella proven.

3. Vidare påstås inte proven täcka hela kursen men samtidigt ges de i slutet av varje kurs och enligt medföljande matriser täcker de allt centralt innehåll och alla förmågor utom relevansförmågan (som ska bedömas på annat sätt). Dessa motstridiga uppgifter gör dessutom att direktiven tolkas väldigt olika mellan skolor men även mellan lärare på samma skola. Några tycker att man ska följa det slaviskt (och då undrar man vad de andra proven var till för – kanske är det det som BFL-delen på konferensen ska handla om), andra att man kan strunta helt i det – och allt där emellan.

4. Enligt mig är de nationella provens viktigaste uppgift att konkretisera ämnesplanerna. Det vill säga ge information om vad till exempel begreppsförmåga på C-nivå egentligen innebär. En sådan konkretisering behövs verkligen – det är som bekant inte helt tydligt. Frågan är bara om detta är det bästa sättet att göra det på. Jag menar, varför utsätta eleverna för detta? Varför inte bara skicka det till lärarna som exempel?

5. En annan närliggande sak är att på varje uppgift så anges vilken förmåga som testas. Problemet är bara att dessa ter sig helt random (ibland). Går det verkligen att särskilja vilken förmåga som krävs för att lösa en uppgift?

6. Ett annat stort problem, menar jag, handlar om problemlösningsförmågan. Ett ”problem” är, enligt Skolverket på ett sätt individuellt. Det ska inte vara självklart hur uppgiften ska lösas och det följer av detta att vad som är ett problem för en elev inte nödvändigtvis måste vara det för en annan. Hur kan man då ge samma prov till alla elever och påstå att man på ett antal uppgifter testar problemlösningsförmåga?

Tankarna ovan, både provens eventuellt hårda styrning av slutbetyg och provens förmåga att konkretisera gör att det finns en överhängande risk att vi (som man säger i USA) ”teaching for the test”. Det vill säga att vi bara tar upp sådant som vi lärare ”vet” kommer på det nationella proven. Detta menar jag strider mot vårt uppdrag som lärare – särskilt eftersom proven INTE är ett slutprov av examenskaraktär och INTE ska sätta betyget (samtidigt som det på ett sätt ska det). Det ska bli kul att se om jag är mindre eller mer kluven imorgon kväll (se del 2 nedan).

Del 2 – mina tankar efter mötet

Sitter återigen på tåget. Nu söderut. Jag tror de flesta känner igen känslan efter en lång konferensdag: trött efter alla intryck och stillasittande blandat med en konstig speedkänsla efter allt konferensbryggkaffe. Frågan är nu: är jag klokare och mindre kluven? Klokare: Lite. Mindre kluven: Nej.

Att min kluvenhet kvarstår är för att konferensen inte handlade om det jag trodde – de nationella proven. Min lilla tanke var ju att en konferens som anordnas av PRIM och där de skolor som prövar ut uppgifter till de nationella proven blir inbjudna, skulle handla om de nationella proven. Men icke den.

Istället blev det en del annat intressant: Johan Sidenvall (lektor i matematikdidaktik i Hudiksvall) pratade om hur man kan arbeta med förmågorna med den självklara utgångspunkten att man måste få möjligheter att lära sig det som det är tänkt att man ska lära sig. Eftersom det är tänkt att man ska utveckla de matematiska förmågorna och att det är dessa som ska bedömas, så bör även dessa ligga till grund för undervisningnen. Självklart kan tyckas men hans forskning visade på att läroböcker inte uppfyller kraven i läroplanen i detta avseende (vilket de efter avregleringen på 70-talet, inte behöver) utan istället lägger störst tonvikt vid en specifik förmåga – gissa vilken*.

En annan intressant sak var PRIM-gruppens arbete med bedömningsstöd för matematik kurs 1a med inriktningar mot de olika karaktärsämnena. Om detta återkommer jag till i senare bloggar eftersom det finns mycket att säga om det. Nu kan jag iallafall säga att jag tycker deras arbete är viktigt och riktigt bra så här långt (utifrån det lilla jag sett).

En tredje sak handlade om BFL och ärligt talat är jag för trött för att komma på något positivt att säga om det. Särskilt eftersom det denna gång handlade om en variant där det krävdes flera års arbete för att inarbeta metod och förhållningssätt. Alltså inte så mycket värt på gymnasienivå.

Den sista punkten, som jag verkligen såg fram emot skulle handla om jämförelser mellan PISA-testen och de nationella proven. Astrid Pettersson (vetenskaplig ledare på PRIM) har varit med och analyserat PISA kontra nationella prov (inklusive PISAs ramverk och svenska läroplaner). De kunde visa på stora skillnader. I mitt tycke så stora att jag menar att de inte alls mäter samma sak. Ändå drog de slutsaten att de mätte ungefär samma sak och att PISA var ett bra sätt att mäta svenska elevers matematikkunskaper på. Jag är tveksam. Rapporten finns på skolverket och heter ”Med fokus på matematik”. Läs själv (det ska jag när jag är piggare).

En reflektion som jag tar med mig och som handlar om de nationella proven är följande:

Om vi antar att man kan testa centralt innehåll för att se vilka förmågor eleverna besitter (vilket i princip de nationella proven gör) så är detta kanske ok när det gäller den summativa bedömning som de nationella proven faktiskt utgör. Men att man kan ta bort förmågorna och bara kolla poäng hänger kanske ihop med att de nationella proven är så väl avvägda. Men vad är det som säger att våra egna prov är lika väl avvägda? Dessutom har, menar jag, proven som utförs längs vägen även ett formativt syfte. Därför måste förmågorna synliggöras på dessa prov. Eleverna måste få insikt (om sina förmågor) för att kunna agera med avsikt. För att de ska lära sig något måste de få möjlighet till det.

Jag fick även svar på två av mina funderingar som jag hade innan mötet: punkt 5 ovan om hur PRIM bestämmer vilken förmåga som testas på de olika uppgifterna och punkt 6, hur man kan påstå att man bedömer problemlösningsförmågan: de ”sätter ner foten”.

* Procedurförmågan (svar på quizen ovan)

Text: Jonas Dahl