The force awakens

”I skolarbetet ska de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärksammas.”

”De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar.”
(LGR 11, Skolans värdegrund och uppdrag, s. 10)

”LGR 11 vilar på principer om att lärande sker induktivt och att eleverna ska göra egna upptäckter för att få en djupare förståelse.”
(Föra tanken vidare – reflekterande arbetssätt i skolan, Ulla Wiklund, s. 25)

”Med estetisk dimension menas att undervisningsinnehållet meddelas på ett sådant sätt att känslor väcks och eleven känner sig berörd. Effekterna av att utelämna den estetiska dimensionen blir bland annat att tonvikt läggs vid det verbala språket. Synen att det verbala språket är det viktiga och det dominerande blir förödande för de barn som inte begåvats med så stor kapacitet på detta område.”
(Dramapedagogik i specialundervisning, Åsa Falk Lundqvist, s. 9)

Med buller och bång startade vi upp vårt projekt ”Hållbar utveckling”. Musiksalen var inte som den brukar. Redan på morgonen när eleverna kom upptäckte några att det inte stod rätt till när de gick förbi salen. I förrummet låg nämligen en massa skräp i form av plast och någon enstaka kartongbit. Dessutom fanns det en massa löv, grenar samt kvistar. Genast satte pratet igång hos eleverna: – Kolla! – Vem har varit här? – Det måste ha varit tjuvar här! – Kolla så mycket skräp! osv. Genast blev eleverna delaktiga. De blir här en del i inledningen av ett projekt och det är bra när vi ska arbeta vidare. De blir nyfikna och engagerade.

När eleverna sedan fick komma in i musiksalen och titta visade det sig att överallt på golvet låg plastskräp. Och överallt fanns löv och kvistar. Det var rena röran! Spotlightsen i taket var riktade mot detta och på tavlan projicerades en bild av en strand fylld av skräp.

Ur högtalarna strömmade stämningsfull musik och ett ritat träd som var ledset fanns på tavlan. På en pulpet hängde ett svart tyg och på det stod en liten ask innehållande ett USB-minne. Samt så kunde man läsa på tavlan ”OBS! Titta på USB-minnet!”

Om vi vill att barnen ska bli kreativa måste stämning skapas och det skapas när sinnena koncentreras. I musiksalen kunde eleverna titta på all förödelse, känna på sakerna, lyssna på musiken samt nästan lukta på naturen som hade kommit in. Ett av barnen beskrev det så här: – Det kändes som ett riktigt museum!

Barnen gick runt och tittade, kände och försökte läsa på en del papper som låg slängda lite överallt. Det skapades ett intresse och en nyfikenhet. Vissa barn kunde läsa själv samt hjälpte också andra medan vi pedagoger hjälpte några. ”60 % av all plast hamnar ute i naturen!”, ”Havslevande organismer som musslor och fiskar får i sig plasten!”, ”Plasten flyter runt!”, ”Många plastpåsar används bara en gång!” etc. Alla dessa intryck berörde såklart eleverna. Många tyckte att vi människor borde bli bättre på att ta hand om vår natur.

När eleverna gått runt ett tag i rummet koncentrerades intresset till USB-minnet. Minnet sattes i datorn och en film med titeln ”Nu får det vara nog” dök upp på tavlan. Barnen bänkade sig för att titta på filmen. Handlingen i filmen var ett träd som rycker upp sina rötter från marken. Trädet är trött på all nedskräpning av plast i naturen. Trädet går med tunga kliv mot skolan och samtidigt passar det på att samla på sig en massa plast på sina grenar och kvistar. In genom ytterdörren, upp för alla trappor för att slutligen ta fram en dator i ett klassrum. Där skriver trädet ett meddelande till den fantastiska klassen. Brevet som trädet skriver slänger det någonstans på golvet i skolans korridorer. Därefter beger sig trädet ut igen, samlar upp lite skräp för att sedan så småningom komma fram till Hyllie station där det blickar mot infotavlan och tågen. Slut!

Några barn tyckte att stunden i musiksalen var lite skrämmande medan några tog den med en klackspark. Man kan ju ställa sig frågan varför vi gör så här? Förutom de inledande citaten med stämning, känslor och estetik från våra styrdokument kan också tilläggas att konsten (minns ni eleven som jämförde musiksalen med ett museum) ofta är provocerande. Ett museum är också en kulturupplevelse. Och en kulturupplevelse kan ju vara ett konstverk eller en installation. Konsten sätter fingret på saker i vårt samhälle som är skevt. Vad händer inom oss, publiken när vi får uppleva sådant? Hur kan vi lärare göra en sådan upplevelse till ett värdefullt lärande? En sak är säker i alla fall. Lärandet blir induktivt och barnen börjar dra egna slutsatser och får en djupare förståelse om de också får uppleva. Därför gör vi detta!

För att återkomma till nyfikenheten och engagemanget uppstår också något annat. Vi skulle kunna kalla det en osynlig kraft. En kraft och ett driv att vilja utforska mer i ämnet, området eller i ett projekt. Därav rubriken på detta blogginlägg, the force awakens! Och det är eleverna som tillhandahåller denna kraft som skapats av ett minutiöst förarbete av oss pedagoger.

Text: Fredrik Andersson