Tillsammans möter vi det svåra

Genom åren som ämneslärare i geografi och religion har jag mött många fördomar om olika religioner, kulturer, levnadssätt och ibland ett rent förakt mot “de andra”, de som inte lever, tror eller ser ut som en själv. Alla bär vi på förutfattade meningar om andra, fördomar som klistrar sig fast och konspirationsteorier vi kanske till och med övervägt som rimliga, men sen troligtvis förkastat. Jag är inte bättre själv, men försöker vara medveten om fördomar jag går och dras med, för att därmed kunna göra något åt dem.

Under planeringsfasen av vårt arbete mot antisemitism på Universitetsholmens gymnasieskola, föreslog Fredrik Sieradzki på Judiska församlingen i Malmö att vi skulle bjuda in representanter från Berättargruppen Förintelsens efterlevande till skolan. Berättargruppen är en grupp kopplad till Judiska Församlingen i Malmö, som består av barn och barnbarn till Förintelsens ögonvittnen. I takt med att de äldre inte längre orkar gå ut och berätta sina vittnesmål, tar andra och tredje generationen över stafettpinnen för att på så sätt föra berättelserna vidare. Gruppen erbjuder berättarsessioner för skolklasser och andra, på ideell basis.

Att bjuda in Berättargruppen såg jag som en god idé, då jag tydligt minns känslan jag bar med mig efter att under min egen gymnasietid haft besök av en kvinna som överlevt Förintelsen. En förfäran över människors grymhet men också en oförståelse för hur det hade fått ske, överväldigade mig då. Hon satt på en stol framför oss i klassrummet. Jag minns inte exakt vad hon sa, kanske inte konstigt då det är så länge sen, men jag har en klar bild av siffrorna på vänster underarm i blåsvart bläck som hon visade oss. “Som man märker grisar i örat vid uppfödning”, tänkte jag. Ett obehag som inte gick att skaka av sig hade landat i vårt klassrum. Ett vittnesmål från inte så länge sen. Vi kunde inte göra något åt detta hemska mer än att lova henne att arbeta för att det inte ska hända igen.

Denna känsla skulle jag vilja att mina elever upplever. Att de förstår allvaret och det systematiska dödandet av judar, romer, funktionsnedsatta, de med annan åsikt med flera, under andra världskriget. Den absurda tanken om att dessa människor skulle utrotas, på grund av fördomar, konspirationsteorier och människors rädslor och hat.

Jag vill att mina elever ska förstå varför vi fokuserar på just Förintelsen. Vårt fokus är inte detsamma som att vi ser andra folkmord, förföljelser och katastrofer som oviktiga, men detta är händelser som inte ska eller kan sättas mot varandra. Jag vill att mina elever ser den större bilden, andra perspektiv, att de tar ett steg tillbaka och ser skillnaden mellan Israels politik och “den judiska Malmöbon”, samt övriga minoriteter i vårt samhälle.

Även om vår hjärna har det nedärvda beteendet från människans tid på savannen, med att kämpa för att hitta en grupptillhörighet, söka ett “vi och dem”, då vi på savannen inte överlevde ensamma, kan vi med kunskap motverka hatet och kanske nå ett konstaterande om att vi alla är olika, men ändå lika. Att inte hata “de andra” utan acceptera och om möjligt förstå varandra.

I mina klasser fick jag besök av tre fantastiska personer från Berättargruppen, som återgav sina nära och käras berättelser. Eleverna och jag blev djupt berörda av de målande berättelserna, bilderna, de intressanta anekdoterna och det personliga mötet med representanterna. Jag riktar ett stor tack till Janos Back, Peter Vig och Fredrik Sieradzki.

Kontakt: Berättargruppen Förintelsens efterlevande: Anita Marcus, 0709-455581.