Tusen sjöar och två officiella språk

Finland är inte på något sätt unikt i detta, om man blickar ut i världen, eftersom många nationer har mer än ett officiellt språk. Sverige däremot har som bekant endast ett officiellt språk, men kan räkna till fem minoritetsspråk. När pedagogiska utvecklingsteamet Innerstaden under några dagar i december besökte Helsingfors fann vi det första konkreta exemplet på Finlands officiella språk i varje gatuhörn: varje gata har ett finskt och ett svenskt namn. Men utöver detta får man spana uppmärksamt för att hitta det svenska språket i stadsbilden.

Daghemmen i Finland har nyligen fått det som närmast är att betrakta som en läroplan: Grunderna för planen för småbarnspedagogik. I början skaver det lite att prata om daghem, vi som gärna hävdar att det inte heter ”dagis”. I Finland reserverar man begreppet förskola för den verksamhet som motsvarar Sveriges förskoleklass. I Helsingfors finns det ett trettiotal svenskspråkiga daghem som har en gemensam plan för småbarnspedagogik och som utgår från den nationella planen.

Lukeminen tekee hyvää. Läsning gör gott. Så står det på påsen från Akateeminen kirjakauppa/Akademiska bokhandeln som min volym med dikter av den finlandssvenska poeten Claes Andersson landade i. Samma tanke, men med andra ord, uttrycks i Språkstrategi för småbarnspedagogiken: ”En god språklig miljö innehåller många bra böcker och en personal som gärna läser för och med barn”. Vidare betonar språkstrategin att ”den pedagogiska verksamheten stöder språket kontinuerligt, både genom berättande, läsande och skrivande”. Språkstrategin har c:a 10 år på nacken, och reviderades nyligen där frågor kring flerspråkighet, kulturell mångfald, genusfrågor och digitalisering har fått en mer framträdande plats i skriften.

Multilitteracitet är ett begrepp som vi fick bekanta oss med redan vid det första svenskspråkiga daghemmet som vi besökte: Daghemmet Sesam. Det bygger på det vidgade textbegreppet, som berättar att texter kan vara (bland annat) skriftliga, verbala, audiovisuella eller digitala. I styrdokumentet beskrivs multilitteracitet omfatta färdigheter som till exempel bildkunskap, numerisk läskunnighet, mediekunskap och grundläggande läsfärdighet. Just nu höll barnen på att bekanta sig med digitalkameran. Varje barn fick i uppdrag att fotografera ett givet antal bilder med motiv från hösten. När alla barnen hade tagit sina bilder samlades man och barnen fick presentera sina fotografier och berätta varför de valt just de motiven. Pedagogerna ställer frågor och hjälper barnen att skapa en diskussion om ämnet. På så sätt läggs nya ord till ordförrådet konstaterar Pia Riihimäki, som har den vackra titeln ”Barnträdgårdslärare som språkstöd”. Hon är verksam på ett antal svenspråkiga daghem och fungerar som inspiratör och utvecklare av språkverksamheten.

På ett annat av de svensktalande daghem som vi besökte hittade jag en dörr som uppenbarligen skulle leda in till ett bibliotek. Jag gläntade nyfiket på dörren och fann ett rum av lagerhyllor där böcker i olika genrer stod tätt packade med ryggarna utåt. Biblioteketet i det här fallet var helt enkelt ett lagerrum för böcker, där pedagogerna hämtade böcker till sina respektive verksamheter. Så mycket spår av läsmagi stod inte att finna i verksamheterna vi besökte. Däremot är det tydligt att pedagogerna värdesätter boken som ett redskap i det kvalificerade språkutvecklingsarbetet. I broschyrer uppmanas vårdnadshavare att läsa högt för sina barn, varje dag: ”Barn som fått lyssna till högläsning kan ha upp till 10 000 fler ord i sitt ordförråd än de barn som inte fått höra sagor.” Vem kan stå emot ett sådant argument?! I samma broschyr uppmanas vårdnadshavarna att tala i hela meningar, använda ett rikt språk, ställa intressanta frågor samt att lära sig lyssna på barnen. Dessutom uppmanas vårdnadshavarna att fråga pedagogerna hur mycket det läses högt på dagis. Kanske kan dessa närmast påträngande uppmaningar vara en del av förklaringen till Finlands omvittnat goda skolresultat?