Vad håller vi på med?

“Jag vill gärna beskriva för er hur veckorna kan te sig för en grupp ansvarstagande, men ibland kanske överambitiösa elever, på en gymnasieskola i maj månad. Ni känner igen bilden, men den tål att upprepas. Det är en uppsjö av nationella prov i många ämnen, prov i andra ämnen , skriftliga inlämningar, muntliga presentationer, lektioner som ställs in och lektioner som ska tas igen. Allt detta under samma smått hysteriska period. Lärare är stressade, några ska mitt i allt detta ta igen innehåll som inte hunnits med och allt blir till ett stort okontrollerbart virrvarr för en grupp elever. Emellanåt förekommer också otydliga instruktioner och uppgifter som även detta skapar en känsla av otillräcklighet och stress hos eleverna.

Var har lusten att lära tagit vägen? Nyfikenheten? Kreativiteten? Som jag ser det har kunskapstörsten och intresset för att lära drunknat i alla bedömningsmatriser som florerar på kors och på tvärs. I alla sammanhang och i i alla situationer ska det bedömas och åter bedömas. När ska eleverna få treva sig fram, få lov att ”göra bort sig”, få lov att känna sig trygga med att ställa alla sina frågor?? En kollega som jag försökte diskutera detta med menade att ”vi måste alltid bedöma våra elever” – något som jag tycker låter både dumt och felaktigt. De blir blockerade och kommer inte till sin rätt. Bedömning för lärande och formativ bedömning i all ära – viktiga redskap – men tonvikt och fokus verkar alltför ofta felaktigt läggas på bedömning för ett betygsunderlag och för kontroll, långt ifrån det formativa och själva lärandet.

Jag har sett denna utveckling under lång tid, både som lärare och som förälder med barn som det skiljer tio år emellan. Det finns självklart mycket som är väldigt positivt i jämförelse med hur det var förr, t ex större tydlighet i ämnesplaner och just bedömning för lärande, men pendeln tycks nu ha svängt för långt, alldeles för långt.

Jag låter negativ, det är jag väl medveten om. Antagligen för att mitt eget barn helt enkelt håller på att ätas upp av stressen, av kraven som ställs och som hon ställer på sig själv. Hon är dock inte ensam om detta. Jag vet att många elever upplever samma press som hon gör och att många faktiskt lider i tysthet, ibland utan stöd hemifrån. Just nu önskar jag som mamma att hon gick på en folkhögskola långt ute på landet med harmoniska kamrater och såg på kunskap och lärande som något spännande och lustfyllt. Men min dotter älskar sin skola, stressen till trots.

Men mitt i denna dystra bild som jag målat upp, vet jag, likaväl som ni, att de allra flesta lärarna, egentligen alla, är oerhört kompetenta, engagerade, gör sitt yttersta och drivs av välvilja. Elever trivs. Så vad är det som händer? Är det alla rapporter, larm och signaler i samhället om ’den dåliga svenska skolan’ som gör att prov- och bedömningshysterin med stress som följd drivits till sin spets?”

Har nog aldrig upplevt våra lärare och elever så stressade som i år. Var det verkligen meningen att bedömning skulle ske genom en jakt på avbockade betygskriterier? Var tog helhetsbedömningen vägen?
#ämnesbetyg