Varför läxor egentligen?

Elev räcker upp handen i klassrum.
Ett inlägg jag publicerade på annan blogg redan i januari men som jag tycker är aktuell även här i förhoppningsvis en fortsatt debatt om läxans vara eller icke vara.

En elev räcker upp handen.

Jag funderar mycket på det här med läxor. Ibland diskuterar jag dess vara eller icke vara, ibland med andra lärare och ibland med andra föräldrar. Argumenten skiljer sig åt. Det verkar som att argumenten för läxor är att förbereda för mer självstudier vid högre studier, få bättre kunskaper genom övning, att lära sig att ta hem arbete som en fostran till självständighet och disciplin (fast tränar vi vuxna inte allt mer på att inte ta hem arbete för att det leder till stress???) och få föräldrar mer involverade i skolarbetet.

Men hur är det då med alla de elever som av olika anledningar får kämpa sig igenom skolan? Som har svårt att hänga med på lektioner om det så är på grund av oro i klassen eller egna koncentrationssvårigheter. Elever med olika inlärningssvårigheter. Ska de ta ansvar för sina egna studier hemma på egen hand? Eller krävs det att det finns föräldrar hemma som kan hjälpa till, som kan ge den pedaqogiska hjälpen som eleven inte kunde tillgodogöra sig i skolan? Men när det inte finns? När föräldrarna inte har förmågan eller tiden? När föräldrarna kanske inte vet hur undervisningen är upbyggd, kanske inte ens kan det svenska språket tillräckligt för att vara ett stöd i läxläsningen. Ska det då fungera som orsak till  en icke fungerande läxläsning som i sin tur ska kunna leda till sämre betyg. Hur gör vi då?

Och hur gör vi och inte minst föräldrarna med alla konflikter kring läxor, läxor som barnen vill vänta med medan föräldrarna vill att de blir gjorda först av allt… där lösningen för allt fler därför blir (för de som har råd…) att anlita läxhjälpsföretag. Det finns en anledning till att det går så bra för de privata företag som erbjuder läxhjälp och jag är övertygad om att många av dem gör ett bra jobb. Men då kommer så klart frågan om vad vi gör med de som inte har råd med privat läxhjälp… Och frågan uppstår också om vilket jobb de gör, är det jobbet som skolan ska göra egentligen?

Och så har vi de elever som har det extra svårt att göra läxor hemma. Jag tänker här på barnen med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD, ADD, autism och Asperger men det finns säkert många fler som har liknande problem. Där det krävs ännu mer tydlighet och förutsägbarhet, där det inte bara blir en konflikt utan kanske till och med en fullständig katastrof om barnet kommer hem med en läxa som han eller hon inte har helt klart för sig hur den ska göras. Eller för barnen som har ett stort behov av att skilja på hem och skola, där de två världarna inte ska flyta ihop utan vara klart åtskilda. Och för att inte tala om alla de barnen som kämpar för att hålla ihop i skolan, som kämpar för att göra sitt bästa trots en allt för ofta inte tillräckligt anpassad miljö eller undervisning, inte tillräckliga kompensationer. De barnen är slutkörda av en lång dag i skolan och behöver fylla på med energi, behöver återhämtning och inte att gå hem med skolväskan full med läxor som ingen riktigt förklarat vinsterna med.

För vad skulle hända om vi skippar läxor? Skulle kunskapsnivån sjunka? Jag tror inte det. Och om den skulle det, är det inte i så fall en tydlig markering för oss som arbetar i skolan att vi måste lägga om undervisningen, att den inte är tillräckligt effektiv, inte tillräckligt bra?

Och om vi nu ska ha läxor för visst är vissa läxor ok som övning av glosor eller namngeografi och dylikt och det kan nu dessutom göras på bättre (och roligare!) sätt med direkt återkoppling genom olika program eller appar. I så fall måste vi ju i alla fall erbjuda lärarledd läxhjälp i skolan! Något annat kan jag inte se som möjligt. Och då finns det argument mot det med att lärarna inte har tid, att lärarna har så många uppgifter att inte mer kan läggas på dem. Om så är fallet så tycker jag vi får tänka ett varv till. För det problemet ligger inte och ska inte ligga på den enskilda eleven. Det problemet hör hemma i organisationen. För jag tänker inte ge arbete till mina elever som jag inte har tid att hjälpa dem med, då låter jag hellre bli.

Eller som Johan Skage, biträdande rektor på Rotundaskolan som är läxfri säger: – För att dra det till sin spets, så kan man säga att om man ger eleverna läxor, är det som att säga “vi klarar inte av det här uppdraget, alltså måste vi involvera hemmet i att göra en del av vårt uppdrag”. Men vi vill ta det från andra hållet – vi ska klara vårt uppdrag, och så kan föräldrarna vara mamma och pappa, säger han.

Det tycker jag verkar vara en bra skola. (Läs gärna mer om den här. Skola-utan-laxor.html)

Text: Linda Grann