AI i klassrummet – Kreativt bildskapande och kritisk granskning av bias!
Vi vill så mycket
Först och främst vill jag tacka till alla som var närvarande på vår utvecklingsdag. Jag avslutade mitt förra inlägg med att jag såg fram emot utvecklingsdagen den 24 september, och att min känsla var att vi skulle komma ett steg närmare vårt mål.
Jag känner att min känsla var rätt för idag känns det som att Gullviksborg kom ett stort steg fram. Nu kan vi med stolta ord säga att vi arbetar på Gullviksborg vilket är en härlig känsla.
Utvecklingsdagen gav oss många tankar som vi kommer att jobba vidare på vilket var meningen med eftermiddagen, där vi från referensgruppen handledet.
Några av övningarna som vi höll i krävde att vi bjöd på oss själva. Även om det var tufft för många av oss så känns det som att vi verkligen vågade släppa på garden vilket också var meningen. T. ex tidslinjen utifrån en barnsyn. Själva övningen gick till så här: Vi berättade att övningen heter tidslinje och så visade vi ett tomt papper där vi visade att linjen kunde se ut precis som de själva ville. Det de skulle tänka var när de kände Glädje under sin barndom, vi betonade att de själva skriver ner det de vill dela med oss andra. De fick 5 minuter på sig att göra tidslinjen. Sen började vi handledare och berätta om vår tidslinje så de inte skulle känna att det var bara dom som skulle dela med sig. Det som är viktigt i denna övning är att man verkligen lyssnar på varandra och att man inte får avbryta den som pratar.
Min känsla jag hade när vi i referensgruppen fick göra övningen tidslinje är obeskrivlig, den blev så stark för oss alla och det var en glad känsla när jag fick ta del av mina kollegors tidslinje. Jag vet att jag frågade Elizabeth var gör du med oss. Vi i referensgruppen tyckte att denna övningen passade på vår utvecklingsdag för med övningen trodde vi att alla skulle få den obeskrivliga känslan som vi fick. Det som också var en bakgrund till att vi valde övningen vara att vi alla skulle släppa på garden för att kunna komma närmare varandra.
Våra diskussioner var mycket givande och jag känner att nu kan vi börja arbeta tillsammans med våra frågeställningar som var viktiga aspekter.
Jag fick upplevelsen att alla tyckte att det varit en givande dag/eftermiddag och jag tror för att vi fick jobba tillsammans och alla upplevde känsla av delaktighet. Även vår utbildningschef Elsa Mattia, gjorde vi delaktig i läsning av dikten. Det betyder att även hon har haft chansen att vara del av vår resa.
Det som jag tyckte var synd, var att vi hade bara eftermiddagen för vårt arbete. Vi skulle egentligen behövt en hel dag. Alla var så engagerade och ville fördjupa oss mer. Vi inte hann med allt. Vi fick avbryta mitt i när det var som mest spännande och mest givande diskussioner. Jag tänker att nästa gång vi ska arbeta med dessa stora frågor som vi kom fram tillsammans behöver vi verkligen mer tid.
Jag funderade även på att vi hade nog för många övningar, det kändes som tidslinjen utifrån barnsyn och analysen av dikten ”Se föräldrar” var de övningar som gav oss alla mest.
Varför känns det så? Undrar jag mig själv. Kan det vara att tidslinjen utifrån barnsyn är så personlig?? Dikten ”Se föräldrar” ligger oss också väldigt nära. Många av oss är föräldrar och de flesta kände igen sig själva i någon av raderna. Om jag förstod det rätt på oss i referensgruppen så var det de två övningarna som gav mest djupgående diskussioner..
Det är något som vi behöver reflektera om: Vi vill så mycket! Vilket är bra, men en sak i taget.
Jag tänker även på att vår specialpedagog och vår pedagogista kommer att följa vår röda tråd och var delaktiga i våra diskussioner. Vår pedagogista kommer att ha reflektionsgrupper med oss där det vi kommer att lyfta fram våra frågeställningar.
Det arbetet som vi har startat kommer verkligen att gynna oss alla, barn, pedagoger och föräldrar för den tiden vi ägnar oss till att reflektera om vår resa kommer att göra att vi kommer att bli bättre som pedagoger det är jag säker på.
Ser verkligen fram emot att se vart vi på Gullviksborg kommer att hamna.
” Glad, för att jag känner igen mig i bilden du målar upp av vårt gemensamma arbete ”. (Ida Melody)
Tack för mig
Monika Prsa, Gullviksborgsförskola