Gå direkt till innehållet

Publicerat:

En känslostorm, en skolform…för SÄR-skilt fantastiska individer

En person passerar i ensamhet långt borta i en svartvit bild.

”Döm inte någon annan förrän du gått en mil i dennes mockasiner” Det är så lätt att tycka och tänka om andra människor, att döma utan att veta. Att bestämma sig för hur någon annan människa är eller inte är. ”Okej, jag förstår dig….” jag säger det ofta och tror mig förstå. Men troligtvis är det egentligen ytterst sällan jag på riktigt faktiskt förstår. 

Något som är svårt att förstå, svårt att prata om och resonera kring. Svårt att sätta sig in i och faktiskt rent omöjligt för mig att på riktigt känna de känslor av oro, kanske sorg, rädsla och förtvivlan många föräldrar upplever vars barn inte följer, vad vi kallar normen. När det svart på vitt i psykologutlåtandet går att checka av avvikelser och en diagnos är ett faktum. När ens barn, det vackraste, mest fantastiska och dyrbaraste i världen blir ett papper med bokstavskombinationer och obegripliga siffror. Kanske att ens barns intelligenser hamnar under normalkurvan och en intellektuell funktionsnedsättning blir en verklighet? Intellektuell funktionsnedsättning, nästintill omöjligt att uttala och tusen gånger svårare att förstå. En IF diagnos, så många obesvarade frågor, experter som tror sig veta, dömande blickar från en oförstående omgivning. Nya kontakter med aktörer man aldrig hört talas om. En ny värld av kallelser till habilitering, möten med LSS samordnare och ett erbjudande om en skolplanering på grundsärskola. Vad är det? Mitt barn och såklart SÄR-skilt fantastiskt och har en SÄR-skild plats i hjärtat. Men en särskild skola, en särskola?

Att säga nej tack till sådant som är obegripligt, nytt och svårdefinierat är helt naturligt. Att tacka nej till någonting för att skydda sig själv och sitt barn från något man inte kan identifiera sig med. Jag vill noga och återigen poängtera, jag kan aldrig sätta mig in i känslan. Har inte gått ens en meter i dessa föräldrars mockasiner, skor, sneakers eller vad det än må vara. Jag kan försöka förstå och kanske kan vi varandra nå? För det vi båda parter vill är att hitta en plats för deras vackra rosenknopp, deras barn – vår elev. En plats där barnet får näring, värme och kärlek för att kunna växa sig stor och blomma ut i den bästa version av sig själv.

En vit ros. Jag har suttit i möten med vårdnadshavare, möten allt annat än bekväma, fridfulla och glädjefyllda. Möten där den brutala ärligheten varit så svår, så känslosam men ack så nödvändig. Ditt barns intellektuella funktionsnedsättning kommer inte att växa bort, det finns inga mediciner som tar bort autism eller får Adhd att försvinna. Oförstående föräldrar som lever på hoppet, att ens barn ska ”bli normalt”. Mitt barn är inte som andra barn som går på särskola, mitt barn är inte som dom? Även om hjärnan säger en sak så är en synkning av hjärta och hjärna i ett föräldraskap något av det svåraste som finns. Kanske kommer du från en annan kultur där en funktionsnedsättning förknippas med något skamligt? Kanske har du lämnat ett land där barn som är annorlunda göms undan från omvärlden och döms till ett liv utan hopp?

…. så nej, nej tack till skolplacering på grundsärskola. Mitt barn ska gå i en vanlig skola, ingen särskild, säregen skola. Mitt barn ska lära sig läsa, räkna matematik och få fina betyg…. Jag hade så gärna velat tänka att det går, att skolsystemet, vårt samhälle och vår människosyn hade varit så flexibel, öppensinnad och formbar att alla kunde befinna sig på samma plats och känna sig inkluderad. Inte bara inkluderad som en tjusigt begrepp att ta till utan inkluderad på riktigt! För mig är måttstocken för inkludering när alla människor i en grupp, i ett lag eller i en klass känner att det har samma värde, att det är coolt att vara annorlunda och att gruppen ser allas olika förmågor och kompetenser som bidragande faktorer till framgång. Och med handen på hjärtat, vi har dessvärre en lång och krokig väg kvar att vandra. Vårdnadshavares val, mitt barn ska gå i grundskolan, läsa enligt grundskolans läroplan och bedömas mot dessa kunskapskrav, punkt slut!

Hur kan du veta att det är omöjligt om du inte försöker? Jag är den första att skriva under! Man kan inte ge upp innan man ens har försökt. MEN tänk om vissa saker faktiskt är omöjliga. Att det är omöjligt rent kognitivt att kunna ta till sig undervisningen, att det finns så stora hinder för inlärning att inga anpassningar i världen kan göra att du kan nå, faktiskt orimliga kunskapskrav. Jag är medveten om att dessa frågor är så svåra, så känsloladdade och så orimliga att ta beslut om. ”Barnets bästa” är barnkonventionens grundpelare och analyseras mer än något annat begrepp i konventionen. Och jag måste ställa mig frågande till om det är utifrån barnets bästa när vårdnadshavare, självklart utifrån den erfarenhetsvärld som de befinner sig i, väljer att tacka nej till mottagande inom skolformen grundsärskola? Dem säger att allt som händer har en mening, men ibland skulle jag gärna vilja ha koll på den meningen? För är det egentligen meningen och är det egentligen rimligt utifrån barnets bästa att lektion efter lektion, dag efter dag och ibland år efter år gå till en plats där du enligt lag har en plikt att befinna dig i minst tio års tid. Om platsen är en värld där du mister all känsla av sammanhang, där du gång på gång tas upp på elevhälsans möten utifrån de röda markeringarna av noll i måluppfyllelse, där du letar efter en likasinnad vän och upptäcker att annorlunda inte alla gånger är lika med toppenbra – för som sagt, vi är inte där än. Sedan undrar vi vad som sker när en stol av frustration flyger genom klassrummet eller varför en tom blick stirrar ut genom fönstret, som stänger av och stänger ute oss vuxna, vi som ska se till ”barnets bästa…..”?

Jag funderar, vad behöver egentligen ske för att även dessa barn ska kunna omfattas av lagen på en schyst sätt? Och vad behöver vårdnadshavare få för möjligheter att kunna göra val som känns rätt, begripliga och möjliga? Jag tänker att om skolformen grundsärskola får en mer naturlig plats inom vårt skolväsende, ett normaliserat utrymme i samhället som är lika viktig som grundskolan. Där lärande och kunskapande om livets frågor står i enat fokus. Ett enat fokus på det som skolan är till för. Att bygga starka, unika individer där alla behövs för att skapa en framtid där olikheter berikar och ses som samhällets styrka. År 2018 blev förskoleklassen obligatorisk. En reglering i skollagen som för elevkategorin inom skolformen grundsärskola och dess vårdnadshavare många gånger skapat mer förvirring och förtvivlan än nytta. Att under ett års tid tillhöra grundskolan, bli kallad till upprop och en gnista av hopp tänds, jodå mitt barn är precis som alla andra? När sedan kunskapskraven hopar sig och det lustfyllda byts mot kaos och förtvivlan, vad var det som gick så fel? Hallå skolverket ni glömde oss! Grundsärskolan behöver också en obligatorisk förskoleklass att bli kallad till. En förskoleklass där det finns en chans att lyckas för alla och en möjlighet att bygga upp ett förtroende hos vårdnadshavare och en förståelse för att grundsärskola är en plats så mycket mer än bara skola, det är en plats att växa på, en plats där alla platsar och finner sin position i ett lag där alla är vinnare!

Jag begrundar vidare mina tankar och fastnar just vid namnvalet på skolformen, grundsärskola. Utvecklingsskola var förslaget från en klok femtonårig kille från Heby. Regeringskansliet har i ett pressmeddelande från utbildningsdepartementet konstaterat att benämningen särskola är otidsenligt och kan förstärka en känsla av utanförskap. Ja, ordet särskola klingar inte direkt som något ascoolt, fräckt och ballt. Även om eleverna innanför dessa väggar är just SÄR-skilt coola, fräckare än de flesta och ballare än någonsin. Med SÄR-skilt varma hjärtan besitter de  förmågan att förmedla värme och kärlek du sällan mött – helt enkelt en skolform med SÄR-skilt små fantastiska individer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

kommentarer

  1. Fantastisk läsning och en SÄRskilt klockren rubrik.

    1. Tack Malin!

  2. Detta är så klokt och så självklart men så himla svårt❤️

  3. Återigen så fina, kloka och välformulerade tankar om ett svårt ämne, Linda!
    Fantastisk läsning!

  4. Prick på.
    Många (de flesta?) är uppfostrade i en stigmatiserande anda av vad som är ”som alla andra” i samhället.
    Du fångar känslan alldeles utmärkt i texten.

Kommentera

Din e-post publiceras inte. Obligatoriska fält är markerade med *

Den här sidan skyddas av reCAPTCHA och Googles Integritetspolicy and användarvillkor gäller.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.