Att ta den andres perspektiv

I bokform finner berättelsen ständigt nya illustratörer som ger sin bild av den lilla, mellanstora och stora bockens vandring över bron mot den hägrande sätern. Sagan finns även som en visa, författad av Arvid Höglund som lånat tonsättningen från en ungersk folkvisa. Dessutom är sagan med sitt ursprung i det traderade berättandet väldigt lätt att återberätta, till exempel i väntan på bussen.

Ibland kan ett perspektivskifte bjuda på nya möjligheter i det som förefaller väldigt bekant. När vi vid det senaste tillfället träffade språkombuden i område C undersökte vi gemensamt vad som händer med sagan om Bockarna Bruse, om vi istället berättar den ur trollets perspektiv? Frågor som väcks vid ett sådant perspektivskifte är till exempel varför trollet sitter under bron? En annan relevant fråga är varför trollet är så argsint?

Att fastställa ur vems perspektiv någonting berättas kan vara en bra utgångspunkt i ett boksamtal tillsammans med barnen. Vems röst är det vi hör? Författaren berättar ofta ur ett allvetande perspektiv där författaren obesvärat kan röra sig mellan allt och alla som medverkar i berättelsen, ja till och med träda in i medvetande och drömmar. Författarens perspektiv är allvetarens. Den här möjligheten försvinner när författaren väljer att skriva utifrån ett jag-perspektiv. Ett exempel på detta är Eva Lindströms underbara bok Jag rymmer där ett får rymmer ur sin hage och smakar på friheten. I berättelsen blir världen speglad genom fårets perspektiv, men med en närhet och autenticitet som just detta begränsade perspektiv erbjuder.

Men tillbaka till Bockarna Bruse: så som vi känner den berättas den ur ett allvetande perspektiv. Berättaren är placerad lite strax ovanför bron där bockarna i tur och ordning passerar. Med jämna mellanrum blir även trollets röst hörd och slutligen, i de illustrerade versionerna av folksagan, får vi även se det hiskeliga trollet. Däremot är det sällan som trollets perspektiv framträder i berättelsen. Det enda vi vet om trollet är egentligen att han i berättelsens nu sitter under bron och blir störd av bockarnas klampande och stampande.

Dessutom tycks han ha någon form av ägandeskap av bron som han fåfängt benämner ”min bro”. Just detta perspektiv återkommer i ett av barnens tolkningar av varför trollet är så argsint: ”Han vaktar gräset så ingen ska äta det, för han vill ha det själv”. ”Jag tror att någon har kastat sand på honom, så han går under bron och gömmer sig” lyder en annan förklaring till varför trollet sitter under bron och varför trollet är argt. Andra hypoteser som barnen skapade är att trollet sitter under bron för ”att hans byxor har gått sönder”, ”han vill sova”, ”han har inget eget hus” och många andra kloka och inlevelsefulla kommentarer.

I skiftet från bockarnas perspektiv till trollets perspektiv föds intressanta samtal och en ny berättelse tar form: Det var en gång ett troll som levde sitt liv under en bro. Han hörde tre bockar närma sig… Det gör någonting med tanken och känslan, när vi tar den andres perspektiv. Det gäller både barn och pedagoger och är kanske just nu viktigare än på väldigt länge.