”Jag är den formella ledaren, men det är en elev som bestämmer”

Kevin Nguyens tre tips till den som vill stärka sitt ledarskap i klassrummet:

1. Var medveten om vilka regler och normer du har satt.

– Du kanske har officiella regler men följer du verkligen dem? Är det någon annan som sätter normerna
i din grupp just nu? Reflektera kring det. Ta gärna hjälp av kollegor och se hur du kan lösa det så att det faktiskt blir du som är ledaren i klassrummet.

2. Tänk på ditt kroppsspråk.

– Jag har gjort det en gång också men det var hemskt. Jag vill inte göra det en gång till men det var så otroligt nyttigt. Filma dig själv när du undervisar, och sen kolla på dig själv.
Hur du för dig och hur du pratar framförallt. Jag tyckte jag var mycket mer tydlig men det var jag inte.

3. Gör en snygg återkoppling till lektionen.

– Det pratar Linda Sikström väldigt mycket om. Det är en liten förlust varje gång. För att det är i reflektionen man lär sig saker. Utan man gör sakerna så laddas hjärnan med den i funktionen och ställer en fråga. Men varför gjorde vi det här?

Fler avsnitt av podden Podagog Malmö hittar du här, eller där poddar finns.

Här följer en transkribering av delar av avsnittet:

I detta avsnitt av Podagog Malmö är vi på Stapelbäddsskolan. Det är en eftermiddag i oktober och på skolgården möter vi musikläraren Kevin Nguyen.
Det är snart två år sedan som han var nyexad och märkte att han inte alltid kunde styra riktningen på lektionerna. Han kämpade särskilt med att hålla elevernas fokus i en musiksal med flera spännande instrument
och under lektioner med många övergångar mellan arbetsmomenten. Idag ska han leda årskurs två genom en musiklektion på en knapp timme.

I Podagog Malmö delar han med sig av lärdomarna han fått på vägen hit.

– Förflyttningar, oj oj oj, det är en stor grej, herregud. Med trean till exempel så ska de spela piano. Ska de först röra sig från utanför klassrummet, sätta sig på sina platser,sen på sina platser till pianot och sen från pianot tillbaks. Och det är så otroligt mycket som kan hända där. Fast jag kan säga såhär, kom ihåg att vara tysta, gå direkt till era platser.
Så händer det aldrig liksom. För de är så nyfikna.

– I början så nästan korvstoppade jag för mycket innehåll i mina lektioner. Och på något sätt så tappade man ju fokus då.
Att det är det här vi ska göra idag, fast också det här, det här, det här och det här och det här. Så för mig är ju musik, det är så pass brett som man vill ju, alltså man kommer ju alltid snudda på alla olika delar oavsett vad man gör med musiken. För de hänger ju så pass mycket ihop.Men Linda lärde mig att, men du, lägg mer tid på just en av de här delarna. Så kommer det sitta bättre hos eleverna.

Han pratar om Linda, som han träffat under förra läsåret.
Det är Linda Sikström som jobbar på utvecklingsavdelningen och driver utbildningen Lärare som ledare. När han gick den blev han coachad i sitt ledarskap i klassrummet.
Och fick ha Linda Sikström som mentor. Tillsammans med henne fick han chansen att reflektera mycket över sitt ledarskap i klassrummet.

– Visst, man kan sitta och reflektera själv också. Men på något sätt blir det mer verkligt.
Och jag såg ju också under progressionen, jag tror, fem gånger tror jag jag fick besök av Linda. Och första gången så såg jag, okej, det här är det här här. Så försökte jag göra det lite bättre under tiden. Sen efter några månader kom den igen.
Så blev det bara, ja det blev bara bättre och bättre helt enkelt. Så det gav mig självsäkerhet. Det gav mig en riktning.
Och en tilltro på mig själv. Att jag faktiskt kan vara lärare.

Till exempel på hur han kan göra för att få elevernas fokus igen. Och förutsättningar för att hjälpa eleverna att behålla det i musiksalen. För innan så var det vanligt att jag bara höjde, höjde, höjde rösten.
Och då på något sätt blev det en liten kapplöpning varje gång. Jag skulle få fokus liksom. Medan Linda sa mer. Men var liksom, stå brett mellan benen. Var stabil och var bestämd.
Framförallt kroppsspråket. Där blev jag mycket, mycket mer medveten om hur jag använde kroppen. För oftast så när jag ville ha fokus så gick jag ganska mycket fram och tillbaka.
Flängde med armarna väldigt, väldigt mycket. Och var väldigt stressad i rörelserna. Men nu efter Linda så går jag lite mer lugnt.
Rör mig lite mer medvetet. Och använder rösten mer medvetet också. Alltså det får liksom, rösten får en annan tyngd.
För när jag väl började jobba så visste jag vilken sång till exempel jag ville sjunga med dem. Men jag visste inte i vilken ordning jag skulle göra det i.
I vilken ände. Ska jag börja med att fokusera på melodin? Ska jag fokusera på orden? Ska bara vissa få börja sjunga och sen ska andra göra det? Ska jag härma först en rad? Ska jag härma två rader? Ska jag härma tre rader?
Ska de sjunga efter mig direkt? Eller ska de vänta tills jag sjunger klart? Och mycket sånt som bestämmer liksom flödet i lektionen.
För det jag märkte är att när jag började så tog jag för stora chok. Kanske tog jag 4-5 rader av text. Och så hade jag glömt bort halva. Sen tog jag bara samma om och om igen. Så nu har jag lärt mig att bryta ner det mer och mer.
Så i och med att jag blev mer och mer medveten om strukturen och hur jag ville göra. Så kan jag utnyttja själva strukturen i musiken också. För att få liksom ett flöde.
För då finns det inga utrymmen för. Men det här då? Men det där då? Vad händer nu?
Utan de får ingen chans att tappa fokus utan man bara fångar dem.

Vad är en bra lektionsstruktur?
En bra lektionsstruktur är en som är genomtänkt och återkommande. Framförallt.
Genomtänkt genom att du ska följa det centrala innehållet och kursplanen. Allt det där. Det ska vara genomförbart.
Så mitt problem i början när jag tänker på struktur så här. Jag hade en struktur. Problemet var bara att jag hade för mycket planerat. Och så kände jag en stress över att hinna med allt det jag hade planerat.
Och jag planerade bara högintensiva aktiviteter. Så först ska vi sjunga i tio minuter och lära oss en ny låt. Och sen ska vi upp och stå och dansa. Och sen ska vi gå runt i en ring. Och sen ska vi krypa på golvet.

Insläpp också har jag jobbat väldigt mycket med. Och det är lite utmanande också. För jag har ju mitt klassrum direkt bredvid lunch- eller matsalen. Och det ekar väldigt mycket.
Så ibland när de ska ställa upp så är det en massa barn som är på väg in i matsalen. Och det är svårt att liksom få. Få fokus.
För jag har märkt att om jag tar in dem helt stissiga här så kommer de bara fortsätta vara stissiga hela lektionen. Så det får ta den tid den tar att jag står där ute ändå. Och att de vet att vi kommer inte gå in förrän liksom.
Det är fokus och ni vet vad ni ska göra.

Precis innan lektionen startade i korridoren utanför klassrummet. Så stod de mycket riktigt en bra stund, ett par minuter innan de kunde gå in.
Kevin lägger också tid under lektionen på att återfå tystnad och lugn. Och i de flesta svåra övergångar gör han likadant. Han ber eleverna vara uppmärksamma på att de tappar fokus. Att de börjar snacka eller kivas med varandra.
Och nu är vi i mitten av lektionen. Här har de just tittat på en film om noter från utbildningsradion.

Vad var det jag pratade om innan hörrni? Det är precis efter man har slutat någonting. Det är nu du oftast börjar prata.
Jag har spelat, spå tillbaka fem sekunder. Nu. Nu när jag slutar den här gången. Helt tyst. Alltså helt tyst när jag stänger av.
Bra. För det är när vi är så här hörrni. Det är då jag kan ha min lektion. Det är då vi lär oss som mest. Ni var jätteduktiga under filmen.
Ni satt still. Ni lyssnade. Bra jobbat. Så i mitt första år. När jag hade som mest elev. Då hade jag, jag tror jag hade 500 elever i mitt första år. För jag jobbade på två skolor.
Så då tänkte jag okej den här klassen vill ha det så här. Den här klassen vill ha det så här. Åh nej den här klassen har den här eleven. Som brukar göra så här. Då får jag bara följa det liksom. Men sen så ju mer jag har jobbat.
Så har jag insett att nej. Alltså det är jag som lärare som sätter standard. Och då var jag tvungen att liksom rannsaka mig själv. Hur vill jag ha det? Vilka fighter orkar jag ta?
Vilka fighter orkar jag inte ta? Så det händer ju massa saker. Som. Händer nu i den relationen som jag såg. Som bara jag vill inte ha det så egentligen. Men gruppen verkar funka.
Så de får liksom köra vidare. Till exempel det var en elev som hade. Fötterna på en annan stol. Och sen så var det någon som var borta i en tom stol. Och sen var de liksom uppe i en så. Och så kände jag så här okej men den här gruppen.
Kan jag nog låta den vara. Medan andra grupper skulle då helt balla ur. Om någon skulle se det. Så gäller det verkligen att veta vilka fighter du ska ta. Och vilka regler vill du ha. Alltså hur vill du ha det i ditt klassrum.
Det har jag varit tvungen att vara väldigt tydlig med. För mig själv. För som sagt innan så gick det bara med. Lät nästan klassen styra över. Hur musiken skulle vara liksom. Anpassa mig så mycket som möjligt.
Och det skapar en väldigt mycket oro för. Då är jag den formella ledaren. Jag är lärare. Jag är vuxen. Men samtidigt. Det är jag som är den formella ledaren. Men man märker det tydligt att det är den här eleven.

Men du måste ändå på något sätt bygga kapital. Genom att ta det lågaffektivt hela, hela, hela tiden. Tills du verkligen behöver det. Jag lyssnade på en podd någon gång. Och de sa att för att dina tillrytningar ska funka. Så måste du ha sagt tio bra saker innan dess. För det är då de lyssnar på dig. När du har byggt upp det här förtroendekapitalet.
För när du ryter till så tar du bort lite av kapitalet. Men du ska ha så pass mycket på dig. Så du har mycket kvar på kontot. Att du kan ta en del. Och ändå bygga vidare på det sen. Och bygga upp det igen såklart.

Om jag går tillbaka till mitt första år som lärare. Då vill jag vara väldigt tillmötesgående. Släppa fram alla. Inga frågor är dåliga frågor liksom. Och då märkte jag att då blev
då blev lektionen så loja. Utan de här barnen i den här åldern. De ställer ju bra frågor ibland. Men så ställer de också otroligt orelevanta frågor ibland också.
Och då känner jag att jag behöver, för jag ska kunna göra mitt uppdrag som lärare. Jag ska lära er om musik. Så måste jag begränsa vissa frågestunder. Och då blir det
ja, mer interaktionsfattigt. Då blir det lite mer, jag bestämmer mig, gör det här, gör det här, gör det här, gör det här. Och grupperna. Alltså ju mer osäkra gruppen är, ju mer otrygg
gruppen är, desto bättre mår de av det. För då kan de bara luta sig tillbaks. Du, jag behöver inte göra någonting på det sättet. Jag kan lita på Kevin. Han sköter mitt lärande, han sköter gruppen. Han ser till att
de sköter sig. Och att jag lär mig saker. Och där får man göra en avvägning via grupp man har. För om jag öppnar upp för interaktioner
och frågor, så betyder det att jag ställer ett annat krav på mina elever då. Och då måste jag bara känna in, klarar de av det här ansvaret?
Klarar de av att ställa relevanta frågor? Klarar de av att inte prata en mun på varandra? Klarar de av att räcka upp handen? Klarar de av att inte få sin fråga besvarad? Det är också någonting
man måste ta hänsyn till. Och som sagt, ju mer osäkra gruppen är, om de kan balla ut på någon av de här fyra punkterna så oftast så bara stänger jag ner det på en gång. Gör det jag ska.
Och sen kanske efteråt, efter några månader, efter några år så kanske kan jag öppna upp för mer interaktioner.

Fler avsnitt av podden Podagog Malmö hittar du här, eller där poddar finns.