”Titta mig i ögonen när jag pratar med dig!” – För vems skull?

Barn tittar nedåt.
Hur vanligt är det inte att vi säger till barn att de ska titta i ögonen när vi pratar med dem?

Barn tittar nedåt.Och kanske tyvärr ännu vanligare när vi pratar till dem, när vi skäller, förmanar, ger någon form av tillsägelse. Jag börjar fundera mer och mer på av vilket syfte?

Om vi vet att det för många barn är totalt omöjligt att hantera flera sinnesintryck på en gång, att det är omöjligt att lyssna och ta till sig det hon eller han hör samtidigt som de ska koncentrera sig på att se personen i ögonen – finns det någon vinst med att kräva denna ögonkontakt av varje barn?

Om vi vet att det finns barn, och ungdomar och vuxna, som upplever ögonkontakt som något svårt och något som kräver oerhört mycket energi – finns det då någon vinst som är värt priset? Om vi lyssnar på beskrivningar som att det är som att titta in i två svarta hål, vill vi då fortfarande ha ögonkontakt till varje pris?

Om vi vet detta, är då fortfarande ögonkontakt det enda beviset på att vi blir lyssnade på eller kan vi förstå att lyssnandet kan se olika ut?

Kan vi se att vi inte behöver normalisera varje barn i alla avseenden till varje pris? Kan vi se på eleven som vänder bort blicken när vi talar med honom eller henne och se att det inte är något tecken på brist av respekt utan att det handlar om att kunna lyssna koncentrerat på vad vi säger och att det därför är helt som det ska?

Kan vi ha så pass mycket inlevelse, förståelse och mentaliseringsförmåga att vi ändå känner oss hörda, att vi inte kräver ögonkontakt bara för att vi har lärt oss att det är så det ska vara och att vi själva mår bra av det?

Jag blir beklämd då jag i läroböcker läser hur eleverna ska lära sig att de måste titta på den de pratar med. Jag blir djupt orolig när jag läser litteratur där den vuxna uppmanas att ta ett fast grepp om hakan på barnet för att på så sätt tvinga honom eller henne att titta.

Jag tänker på de som upplever det som två mörka hål och där sinnesintrycken blir övermäktiga och jag kan inte låta bli att fråga mig – för vems skull och till vilket pris?

Text: Linda Grann