Nytt på Malmö delar
SETT och hört
Som Martin Tallvid, som menar på att trots att IKT funnits i skolan i snart fyra decennier så kan man från ett helikopterperspektiv mena att inget har hänt, att inget har förändrats. Vi implementerar ny teknik – allt blir frid och fröjd – resultaten förbättras inte – lärarna får skulden – repeat. Men, tar man ett steg tillbaka så har det faktiskt hänt en hel del. Vi har på ganska kort tid skapat en delarkultur, både lärare – elev och lärare – lärare. Fler och fler inser vinningen i detta, att slippa leta efter en kopiator som när man väl hittar den, inte fungerar. Vi kommunicerar digitalt med våra elever och kollegor i mycket större utsträckning än tidigare och vi slipper skriva kom-ihåglappar för att påminna elever om saker nästa gång vi träffar dem. Trots all teknik så finns det ännu inget som visar på att måluppfyllelsen ökar – och det är intressant. Är det då fel väg att gå, är det bara bortkastad tid och ett ekonomiskt slöseri?
Nej. Jag är helt övertygad om vi måste fortsätta satsa, fortsätta arbeta på den inslagna vägen, men vi ska inte skapa en ny skola utan bygga vidare på den gamla. Försöker vi skapa något helt nytt så riskerar vi även morgondagens skola, för att citera Jacob Möllstam. Vi måste förbereda våra elever för en framtid där det krävs att man förstår och kan använda sig av tekniken. Let’s face it, många av dagens ungdomar kommer, innan de har gått i pension, ha arbetat med ett yrke som kanske inte ens existerar idag. För att skapa dessa framtidens medborgare som har en plats, och som tar en plats, i samhället så krävs det att man kan navigera rätt med hjälp av teknik (och nej, jag pratar inte om GPS nu).
Det skrämmer mig lite att vi som använder digitala lärresurser i vår undervisning tränar eleverna i digitalt skrivande men när de ska genomföra nationella prov, gör det de med pennan i handen. Det är två helt olika skrivstilar och kräver helt olika tänk. Digitala elever skriver utifrån ett redigeringsperspektiv; de har möjlighet att gå tillbaka i texten och redigera på ett helt annat sätt än vad de har med penna och papper. Här har Skolverket verkligen något att jobba med.
Vad jag också ställer mig bakom är att lärarutbildningarna i landet måste digitaliseras. Allt fler skolor arbetar med 1:1 i någon form och morgondagens lärare måste vara bättre rustade för detta än vad de i dagsläget är. De nyutexaminerade ska ju inte behövas läras upp från grunden när de väl fått en anställning. Det är något som behöver fokuseras på vid de olika lärosätena runtom i Sverige.
Avslutningsvis skulle jag bara vilja säga att tala om en svensk skola i kris överlåter jag åt media. Alla dessa skolledare och pedagoger som strävar framåt, som utvecklar, som inspirerar varandra och våra elever för att skapa en ännu bättre skola, kan inte ha fel.
Vad som däremot är sant är att den svenska skolan står och väger, ena benet är kvar i den gamla analoga skolan och det andra benet i den digitala och det är en process som kommer att ta tid. Och det är tid som måste få tas.
Skrivet av Fredrik Tillaeus, förstelärare inom IKT på Värnhemsskolan.