Hej lilla blå – kan du mig förstå?

Blå robot med stort öga på toppen.
Dagens barn och unga lever i ett digitaliserat samhälle som ständigt utvecklas från en dag till en annan. Självklart ska och måste även vi i skolan hänga med i den utvecklingen.

För våra elever på grundsärskolan kan digitala verktyg bli en avgörande faktor för delaktighet, som ett stöd i kommunikationen, ett hjälpmedel att strukturera sin dag eller kunna ta del av en uppläst bok du annars aldrig skulle få uppleva. Undervisningens kvalitet kan förhöjas och visst är det häftigt att kunna programmera en robot så den följer dina kommandon… Mitt i allt detta kan jag ändå ibland bli lite motsträvig . . .

Nästintill samtliga av våra elever, oberoende av funktionsvariation, kan snabbare än jag hinner dricka en kopp kaffe lära sig hur en app fungerar, hur de hittar sitt favoritklipp på YouTube eller hur man låser upp min telefon som jag råkat glömma i klassrummet. Skolans digitalisering är för dem inte ett tillägg i läroplanen utan en naturlig del av deras vardag.

… Nu till min motsträvighet… ibland vill jag bara säga STOPP! Något säger mig att mina elever oavsett skolans intensiva satsning kommer bli grymma på att ta del av det digitala samhällets möjligheter. Skolan ska digitaliseras absolut, MEN det får inte bli på bekostnad av andra livsviktiga kunskaper . . .

För vilken app eller robot kan lära våra elever hur man hanterar känslor som sorg, ilska eller glädje? Vilken dator berättar för dig vad kärlek är? Och hur kan du lära dig att bli den lagspelare som krävs i det framtida yrkeslivet om du ständigt har näsan ner i en skärm?

Ibland kör vi bara på utan att stanna upp och reflektera – vilka kunskaper och förmågor kommer våra elever behöva i livet? Jag tänker en kombination av det digitaliserade samhällsutbudet och en stor portion medmänsklighet, förmåga att kunna prata om och hantera känslor och om möjligt kunna knäcka en läskod. Inget säger att det ena behöver ta ut det andra. Det viktiga tycker jag är att vi inte glömmer bort vad det innebär att vara människa i en värld full av skärmar.

Om mindre än två månader släpper vi våra nior från vår skola vidare ut i livet. Efter festligheter och firande, när allting lagt sig, kanske någon i sitt flöde skrollar fram en bild på vår skola med hashtagen  #minbästamedmänskliga(digitala)skola . . . .