En borttappad vante eller två? Hur kan vi varandra förstå?

Min pappa skulle för många år sedan hämta min dotter på förskolan. Det var fredag och jag bad honom ta hem hennes vantar och mössa inför helgen. När de kommer hem konstaterar morfar att det bara fanns en vante på hyllan. Jag frågade honom om han tittat på hyllan bredvid, under hyllan, i torkskåpet eller i lådan med extrakläder? Han tittar oförstående på mig och frågande undrar, varför skulle vanten ligga där?

För oss som arbetar inom skolans och förskolans värld finns så många självklarheter som för en utomstående är som att komma till en helt främmande värld. Vi använder ord som värdegrundsarbete, arbetsminne, salutogent perspektiv, nu är det ”mellis” osv. För att inte tala om begreppet tamburkontakt, säg det till en elektriker och hen undrar nog varför just kontakten i tamburen är så viktig att den fungerar, det finns ju så många andra kontakter i byggnaden?

Föräldrasamverkan är så mycket mer än ett utvecklingssamtal varje termin eller ett föräldramöte med information om regnkläder, lovdagar, den feberfri dagen och vädjan om att använda skoskydd. Föräldrasamverkan är just som ordet låter. Vi ska samverka och samarbeta för att varje barn ska ges möjlighet att utvecklas och må bra. Ordet förståelse i sammanhanget föräldrasamverkan är, tycker jag, den viktigaste termen. Om jag som pedagog försöker förstå varför en förälder reagerar på ett vist sätt är chansen stor att jag kan bemöta kritiken på ett mer konstruktivt och professionellt sätt.

Nästa gång en förälder irriterat frågar efter en borttappad vante, berätta varför en vante kan försvinna på vägen. Förklara att barnen och eleverna övar sin självständighet genom att själva lägga vantarna på sin hylla och att dennes barn är så fantastisk som nästintill varje dag prickar sin plats – men idag råkade den hamna fel. Om man som förälder får den förklaringen till den försvunna vanten kanske en förståelse växer fram och nästa gång barnet kommer hem med en röd och en blå strumpa kanske denne kan le åt saken och tänka vilken fantastisk plats mitt barn får vara på hela dagarna – tänk så självständigt mitt barn kommer bli!

Jag tänker att ibland kan vi inom skolans värld vara snabba att döma föräldrar som klagar och gnäller över småsaker. Vi kan tänka att hen inte vet vad det innebär – att det finns ytterligare tjugo barn i lokalen och att denne borde förstå att man kan missa en snorig näsa för en kort stund eller att ett barn ”lånade” någon annans napp ett tag – den såg ju så god ut. De borde förstå, men varför borde de förstå? Det är som om bilmekanikern på bilprovningen skulle titta argt på mig när oljefiltret borde bytts för länge sedan – det borde du väl förstått? För mig är en bil fyra hjul och en ratt – för bilmekanikern kanske skolans värld är en plats med utbildad personal som ska lära barnen bra saker. Men vad och på vilket sätt detta ska gå till har hen kanske ingen aning om. Precis som jag inte har någon som helt aning om hur man byter ett oljefilter.

Tänk att vi har ett jobb där människor lämnar in det finaste, vackraste och mest värdefulla de har. Tänk sedan att vi får möjligheten att utveckla dessa fantastiska individer och vara en del av ett barns och en familj liv.

…Vi får varje dag befinna oss i en miljö med små guldklimpar och när då en vante eller två råkar försvinna och en trött förälder kommer för att hämta, le en extra gång, leta upp nån vante i en gömma och tänk på vilket förtroende så många människor har för vår yrkesgrupp – då kan man inget annat än sträcka på sig, vara lite extra stolt och inse att det viktigaste är att våra barn får möta vuxna som bryr sig om och tycker om och vill deras bästa – vad gör det då om man råkar ha en röd och en blå strumpa på sig?