En ananas, kärlek och nyckeln till skolframgång

Titta vad jag har i min väska! En av eleverna har dagen till ära med sig just en ananas. Stolt som en tupp och glad som en speleman. Detta är alldeles lysande! Berörda och med blanka ögon slår våra pedagoghjärtan volter. Det är stort och det vet vi alla, att just den här eleven har denna guldklimp i sin väska. Det är nämligen så mycket mer än bara en ananas.

Om vi tar det från början. Hur kan en ananas i en väska vara något så fantastiskt? Eleven i fråga kom till oss med en ganska trasslig skolbakgrund, med en låg tro på sig själv som bottnar i en känsla att aldrig passa in eller hitta sin plats. Det var en rörig start innan alla bitar föll på plats men för var dag som går antar pusslet mer och mer sin form. Vi möter nu en elev, rak i ryggen, en kille som har klasskamrater som saknar honom om han är försenad till skolan, som är motiverad att lära, som ser bokstäver både här och där och som har en ananas med sig i väskan. ”Varje elev har rätt att i skolan få utvecklas, känna växandets glädje och få erfara den tillfredsställelse som det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter.” (Lgr 11.) Till och med vår läroplan kan inget annat än att jubla! Snacka om att denna kille fått uppleva växandets glädje, visa prov på förmågor vi inte trodde va möjliga och går från klarhet till klarhet både kunskapsmässigt och socialt. 

När man har en funktionvariation är humor, skämt och vad som kan vara roligt en förmåga man behöver öva på som vilken annan färdighet som helst. Vi vuxna runt dessa elever måste belysa det humoristiska på ett medvetet sätt, som här, samma tokiga skämt dag efter dag och så plötsligt händer det. Eleven i fråga har förstått hur kolossalt roligt detta kan bli. Han berättar inte för någon om sin plan, vilket är en bragd i sig. Han har sedan förmågan att förmedla sin önskan till sina föräldrar och som ett brev på posten ligger ananasen i väskan. Det blir en högtidlig stund då frukten delas upp och bjuds till den som önskar.

Att göra en analys av ananasen och vägen till väskan är intressant. Vilka faktorer är avgörande om en elev finner nyckeln till skolframgång och sin omvärld eller om denne letar nyckelhål hela livet? För mig finns bara ett svar. Om du möter människor som tror på din förmåga, som vill att du ska lyckas, som har höga förväntningar på dig, som ser dina guldkorn istället för dina surdegar och som leder dig på rätt väg och finns vid din sida både i regn och i solsken. Det gäller inte bara våra elever utan för oss alla. Det är då det händer, såklart att vi vill kämpa på, göra vårt bästa och vågar prova nya saker i en miljö där det är tillåtet att det ibland blir lite tokigt. Världen rasar inte samman över ett misslyckande, istället bygger vi starka människor med verktyg att kunna hantera både med och motgångar.

Tänk själv om du inför dina kollegor av din chef blir benämnd i termer som lat, omotiverad och passiv. Förmodligen hade du inte stannat länge på en sådan arbetsplats, du hade blivit kränkt, ledsen och din arbetsglädje hade varit obefintlig. Det är oacceptabelt helt enkelt. Ändå är jag övertygad om att detta händer allt för ofta när vi pratar om elever som inte alltid följer normen, som utmanar oss och som ställer krav på vårt sätt att undervisa. Såklart kan luften gå ur oss ibland och mindre genomtänka saker kan komma ur munnen, men nästa gång. Andas, tänk en gång till, bit dig i tungan och omformulera. Ägna en tanke åt latheten, motivationsbristen och passiviteten. Varför väljer en elev att inte delta i undervisningen?

Vänd frågan inåt. Kan eleven delta? Är jag tillräcklig tydlig? Är min undervisning lustfylld? Hur delaktiga är eleverna i sitt eget lärande? Hur pepp är jag själv idag egentligen? Och har jag någon aning om hur eleven som benämns lat, natt och morgon har varit. Kanske inte alltid? Många frågor att söka svar kring. Men hur coolt är det inte att vara den som är nyckelbäraren till någon annans framgång. Att få se en annan människa växa och veta att du är en del av detta. Då är varenda fråga värd att söka svar på.

Utbildningsforskarna Margareta Thompson och Jessica Wery teorier kring skolmotivation visar att elevernas lust att lära ökar markant om läraren tror på sina elever och dess förmåga. Om läraren kommunicerar höga mål som är realistiska och involverar eleven i sitt lärande skapas en känsla av delaktighet som är nyckeln till motivation. Att arbeta utifrån projekt med nära anknytning till det verkliga livet där alla är viktiga och kan bidra med sina olika styrkor och förmågor ökar elevernas självinsikt och självförtroende, vi är bra på olika saker både i skolan och i samhället. Vidare understryker Thompson och Wery det lustfyllda lärandet och en stor klapp på axeln till varandra elev, när det specifika målet stort som smått är nått. https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning-och-utvarderingar/forskning/motivation-en-viktig-nyckel-till-elevers-skolframgang. Ska vi bygga starka ungar behöver vi bada dem i termer som fantastisk, kämpe, unik och grymt bra, det är då vi orkar streta lite extra i stormen för att sedan kunna spegla oss i glansen av vår framgång och rakryggade gå en ljus framtid till mötes.

”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek. Så kommer folkvettet av sig själv.” Klok som en bok var hon vår Astrid. Med massor av kärlek och en och annan ananas… det är så vi vill våra elever sin skoltid minnas.