Lektionen börjar utanför klassrummet

När Amra Dzindos son var liten kom han en dag hem från skolan och var arg. Han klagade på en lärare. Vad var det han klagade på? Varför tyckte han inte om sin lärare? Frågorna och svaren tog Amra till sig och frågade till slut sin egna klass om vilka lärare de gillade, och varför.
– Slutbetygen var satta och jag gjorde en utvärdering. Då lärde jag mig hur de uppfattar mig och att eleverna gillade mest stränga lärare. Inte elaka. Sträng betyder att man har struktur, att man ställer tydliga och rimliga krav och att man tror på sina elever, säger Amra Dzindo, förstelärare på Munkhätteskolan och lärare i matte och NO.
När hon började som lärare i Bosnien fokuserade hon mest på sitt ämne. Hon var civilingenjör och kunde mycket.
– Jag ville visa mina kunskaper, men jag märkte att eleverna inte hängde med. Men när min son började skolan började jag förstå att det inte fungerar.

LÄS MER: Elever leder sina egna utvecklingssamtal på Johannesskolan

Se, coacha, visa förståelse

Pedagog Malmö har tidigare skrivit om Amras arbete kring elevledda utvecklingssamtal och barn lär barn.
– Jag har jobbat på det sättet i flera år. Jag gillar att utmana mig själv, men det räcker inte alltid utan jag vill påverka andra. Om jag kan påverka min klass är det bra för mig och mina elever, men de andra? Som förstelärare får jag chansen att påverka flera, säger hon.

Hon berättar att hennes kollegor hade svårt med en utmanande klass som hon fick för några år sedan.
– Jag använde mina metoder och mitt sätt att jobba. Det fungerade för mig, men inte för mina kollegor. Då bjöd jag in dem till mina lektioner och jag har varit på deras. Hjälp är inte bara att säga hur du ska göra, du måste se, coacha, visa förståelse och vara lyhörd, säger Amra.
En av hennes kollegor kom en dag och sa: Vet du, det fungerar!
Vad var det som fungerade för dig men inte för dem?
– Vi måste hitta ett förhållningssätt som eleverna uppfattar som gemensamt. Det handlar om ordning och reda. Jag är en extremt strukturerad människa och jag märker att det fungerar med eleverna. Det var mycket stök, de lärde sig inte mycket. Nu är det sällan det händer något sånt.

LÄS MER: Barn lär barn

Se vem det är man leder

Arma Dzindos lektioner börjar i korridoren utanför klassrummet. Hon berättar att elever står i led och väntar på henne. Sedan hälsar hon på var och en på sitt eget sätt.
– Det skapar en bra stämning. Jag visar dem att jag ser dem, att de är viktiga för mig, att jag tror på dem. Men jag har också förväntningar på dem och jag ställer krav, liksom de ställer krav på mig.
När eleverna kommit in i klassrummet står målen för lektionen på tavlan, eller så skrivs de upp efteråt, som en utvärderingsövning.
– När jag tar över en ny klass brukar jag alltid börja med att identifiera gruppen. Vem är de? Vem är passiv, vem är aktiv, vem vill ha makt. Jag vill leda gruppen framåt och motivera dem hur vi kan gå vidare.
Det handlar om att se vem det är man leder, men också förstå att jaget är inte större än gruppen, menar Amra.
– Jag kan inte ha inställningen att jag är ovanför dem med makt. Jag är inte den chefen som säger; gör som jag säger. För att få människor dit man vill måste de tro på att du vill dem väl och att allt du gör, gör du för deras bästa. Jag försöker se varje människa och tänka: hur kan jag hjälpa dig att utvecklas? Hur kan jag väcka din vilja att göra saker bättre?

Mentorselever har samtal

Varje vecka har Amra samtal med sina mentorselever. Det har, enligt henne själv, öppnat vägen till mycket annat.
– Den bästa komplimang jag har fått är när en elev sa: “Du är inte ute efter rätt svar, du är ute efter hur kan vi utvecklas”. Jag blev viktigt för dem, jag visade att jag hör dem och ser dem. Om jag ställer krav på dem betyder det att jag tror på dem.

Text och foto: Camilla Landin