Framtiden formas på skolgården

Men jag måste nog börja i läroplanen och i filosofin… för just nu snurrar min hjärna mycket kring begrepp som icke-vetande, ratio och intellectus efter att ha läst Jonna Bornemarks bok ”Det omätbaras renässans”.

Ratio är, enligt filosofen Cusanus, den strikt rationella, mätande sidan av vårt medvetande och den balanseras av intellectus som är vårt kritiska tänkande och förnuft. Icke-vetandet kan man säga är de horisonter som ramar in våra liv, allt vi inte vet ännu eller inte kan greppa som ”oändlighet”, ”framtid” eller ”kaos”. Ratio kan inte förhålla sig till icke-vetandet, men intellectus hjälper oss att reflektera över och hitta mening i det. Idag vill vi gärna mäta allt som sker i skolan så vi får resultat som kan jämföras med förra årets resultat. Detta är vårt ratio som blir tillfredsställt. Men jag som jobbar med kultur i skolan vill hellre tillfredsställa vårt intellectus och visa hur vi kan skapa mening kring så komplexa fenomen som t ex ”framtiden”.

Hur kan vi t ex arbeta med de delar av LGR-11 som inte låter sig placeras inom ett avgränsat ämne, som inte går att bedöma genom prestationsuppgifter och vars viktigaste resultat kanske inte visar sig förrän långt in i framtiden? Hur vet vi vad som kommer att fastna i våra elevers huvuden och fortfarande forma dem i framtiden?

I det inledande kapitlet sätts grunden för hela skolans uppdrag, för vår gemensamma värdegrund. Här förstår vi att det är demokratiska medborgare vi har fått i uppdrag att bilda. Framtidens medborgare med respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar. Första stycket avslutas så här ”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” Smaka på dessa ord, att få vara en del av samhället men ändå vara unik, att känna sig fri att ta ansvar. Låt det sjunka in, detta vackra uppdrag som inte så enkelt låter sig mätas och presenteras i tabeller. När har vi genomfört detta uppdrag, när vet vi att vi är klara med det…? Förmodligen aldrig, för samhällen förändras och individer utvecklas så vi behöver jobba med det hela tiden. Och ännu viktigare vi måste synliggöra detta arbete i vårt systematiska kvalitetsarbete även om det inte låter sig presenteras i siffror.

NU kommer vi till Skapande skola-projekten (om du fortfarande är med mig, tack för tålamodet).

Bulltoftaskolan och Stenkulaskolan har under läsåret valt att samarbeta med konstnärskollektivet Frank Art. Målet för båda skolorna har varit att genom demokratiska processer låta eleverna besluta, utforma och genomföra en uppfräschning av skolgården. Det har varit en lång process som började redan förra läsåret. Eleverna hade genom klassråd och elevråd länge signalerat att de tyckte skolgården var tråkig.

När lärarna stötte på Frank Art kom de på idén att samarbeta med konstnärer för att förbättra skolgården. Sagt och gjort idén presenterades för eleverna, Skapande skola-ansökan skickades in och när budgeten var beslutad sattes processen igång. Mary Toreld från Frank Art började med att genom enkäter, med många inspirerande bildexempel, undersöka vad eleverna önskade sig. Resultatet visade att de flesta ville ha platser för aktivitet, platser att hänga på och mycket färg. Eleverna fick också berätta vad de ville göra under arbetsprocessen, somliga ville skissa, andra ville måla och några ville bygga. Eleverna fick sedan under workshopar skissa vad som skulle målas och byggas. Några av skisserna röstades sedan fram demokratiskt och idéerna har nu förverkligats på skolgården.

Arbetsprocessen blev också en övning i samarbete och lyhördhet. Alla elever har fått göra någon del, men ingen har gjort allt. De har t ex fått ta över mitt i ett murningsuppdrag och fortsätta där någon annan börjat. Eller fått grundmåla där någon annan sedan ska göra illustrationer. Eller skissa där någon annan sedan ska färglägga. Allt med stöttning och ledning av pedagoger och konstnärer.

Det har varit ett otroligt engagemang och lärarna vittnar om ett starkt gemensamt ägandeskap av skolgården, eftersom alla känner att de bidragit med någon del. Skolgårdarna har förgyllts med massor av färg, barnens egna bilder och byggen. Ett fantastiskt projekt som verkligen låtit ”… varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.”

Arbetsprocessen var periodvis kaotisk, det blir gärna så när skyddspappen och schablonerna yr i vinden. När elever entusiastiskt tar sig an ett uppdrag innan de fått instruktionerna och de elever som ska lämna över aldrig vill släppa penseln och gå och tvätta sig. Mitt ratio kämpade hårt med att se vad det skulle bli av all denna röra av kritor, schabloner, färgburkar och murbruk. Men mitt i detta kaos kunde mitt intellectus urskilja kreativa lösningar, stolta blickar, engagemang, ihärdighet, självständighet, ansvarstagande, lyhördhet, hjälpsamhet och glädje hos eleverna.

Så även om jag inte vet hur framtiden ser ut så vet jag att i Malmö finns det ett gäng unga människor som har goda förutsättningar att ta sig an framtida utmaningar.

Denna film är för närvarande inte tillgänglig eftersom den inte är tillgänglighetsanpassad med textning och/eller syntolkning. Redaktionen arbetar kontinuerligt med att tillgängliggöra så mycket material som möjligt och hoppas på er förståelse. Har du frågor, kontakta pedagogmalmo@malmo.se