Ett krampaktigt blåmärkshårt hälsofrämjande arbete?

alt=””
”Jag ska hålla tills det inte längre finns nåt kvar av dig .... blåmärkshårt” Miriam Bryant vilket mästerverk i text skapande! Att hålla någon blåmärkshårt.

Ett blåmärkshårt hälsofrämjande arbete? Nej, jag menar såklart inte att vi ska hålla våra elever bokstavligt så hårt att de får blåmärken. Utan snarare hårt inom oss, precis där behöver vissa barn få en plats, ofta de som ber om kärlek på svåraste sätt behöver vi älska så mycket, så blåmärkshårt att det nästan gör ont.

I Skollagen står det att elevhälsans arbete främst ska vara förebyggande och hälsofrämjande. Det är elevernas utveckling mot utbildningens mål som ska stödjas. Tjusigt och ganska obegripligt. För vad betyder det egentligen i verkligheten, typ en dimgrå, lite ruggig måndag i september? Jag vill tänka att allt som betraktas med kärlek blir vackert och jag är egentligen övertygad om att det är så. Men de dagarna då verkligheten glömt denna vackra tes. Då vi behöver släcka bränder av känslostormar för att någon helt utanför skolans värld, det vi kallar verkligheten, inte förstått att en religös symbol ska studeras, inte eldas upp. Eller de dagar då en pandemi av Corona gör sig påmind och ett omfattande bortfall av personal är en verklighet.

Eller en sådan dag då läraren som undervisar eleverna inom autismspektrat plötligt får tandvärk och behöver akut uppsöka tandläkaren. Då slås en verklighet i spillror, ett schema som hastigt behöver byta skepnad och en struktur som håller i och håller om rasar samman. Skollagen, jag vill inte på något sätt vara omöjlig, uppstudsig eller gnällig….. men ibland blir jag lite lätt provocerad, vill skrika högt och gråta hejdlöst. För när verkligheten inte behagar sköta sig eller när verkligheten ska spara in på det vackraste vi har eller när verkligheten råkar glömma att använda hjärnan. Då ställer sig omvärlden ändå frågan… Vad hade skolan kunnat gjort mer? Nog för att matematik inte är min starkaste sida men den ekvationen går inte ihop…

Att undervisa för livets verklighet, att undervisa för att få lärdom och kunna utveckla en vishet som gör att en framtidstro växer fram. En tro på att ingenting är omöjligt med en kämparanda som säger ”kom igen verkligheten, vi kan bättre än såhär”! Att hålla någon så blåmärkshårt i hjärtat kanske just är det förebyggande arbete som är viktigast. Att veta att någon tror på en, vill en väl och ser ens guldkorn även om man vissa dagar får vaska en evighet innan det glimmar till. Alla dagar är inte dagar i solsken, alla skolår är inte de bästa i ens liv, alla lektioner är inte de som fyller ens ryggsäck för livets vandring.

Men i varje elevs skolgång ska finnas ögonblick att minnas, en känsla av att lyckas och en bottenplatta där en vacker självkänsla ska gjutas. Det finaste pris ett hälsofrämjande arbete kan få måste vara den dag dessa elever får egna barn. Då de i hallen hemma med nyvaken frisyr, med en trotsig tioåring eller en sömnig tonåring predikar om hur viktig skolan är och att de med handen på hjärtat, även de elever som behövt någon som håller de sådär blåmärkshårt inom sig, kan säga – gå till skolan nu, jag lovar, de är värt det!

Person hoppar upp i luften.

”Ett barn i behov av särskilt stöd ska utredas skyndsamt…” Många barn behöver stora insatser för att lyckas och dessvärre når flera ändå inte hela vägen fram. Men att minnas ögonblick av någon som stod upp för en när man egentligen kanske inte gjort sig förtjänt av de, eller att minnas hur någon envist tjatade dig till skolan och sken upp som en sol vid synen av din ankomst, hur sen den än må vara. Som höll i och höll ut som gjorde ”high five” med dig på rasten efter att du satt det snyggast mål ever i den svettiga klassmatchen mot parallellklassen. Som efter en skitdag ger dig en kram och en försäkran om att vi ses imorgon igen … kanske det är sådana skyndsamma insatser som vi ibland glömmer och kanske de är just dessa investeringar i ett barns liv som gör störst skillnad i det som sedan kallas livets verklighet?

Att hålla någon blåmärkshårt i hjärtat är inte en lätt uppgift, den kan vara direkt omöjlig ibland. Men om du håller en unge blåmärkshårt i ditt hjärta så tar jag en annnan…. det måst väl ändå vara ett av de viktigaste samarbeten livets verklighet och skolan kan göra…? Att fylla en ryggsäck av medmänskliga ögonblick, ett hälsofrämjande arbete!