”Flickor med adhd är min hjärtefråga”

NPF‑dagen finns till för att sprida kunskap, öka förståelsen och minska fördomar kring neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Rebecka Klein föreläser, utbildar och handleder om bland annat neuropsykiatriska diagnoser, bemötande och pedagogik för utbildningsföretaget Lära.

– Hej Rebecka, kan du berätta om en vanlig missuppfattning om flickor med adhd?
Kanske att man blir lite blind för utmaningarna och vad tjejer kämpar med, utan att de direkt uttrycker eller visar det. Att en tjej har bra betyg eller själv uttrycker att det går bra i skolan är inte en garanti för att det är lugnt och stabilt inuti henne. Det kan vara så att hon håller ihop hela dagen i skolan och sedan kommer det ut på andra sätt. Kanske får hon mycket utbrott hemma eller att hon är så trött att hon inte orkar göra någonting när hon kommer hem.

Tyvärr upptäcks adhd oftast först i tonåren hos flickor när dom till exempel söker sig till BUP eller elevhälsan för till exempel ångestproblematik, ätstörning eller självskadebeteenden. Sen har vi också väldigt många elever hemma där kraven i skolan varit för höga, och bland dom eleverna finns en överrepresentation av både diagnostiserade och odiagnostiserade NPF-diagnoser.

– Ja, vi upptäcker ju och diagnostiserar adhd senare hos flickor än hos pojkar, hur kommer det sig?
Mycket av den forskning och de studier som finns kring ADHD är baserad på pojkar/män vilket lett till att diagnoskriterierna inte riktigt matchar de utmaningar och symptom flickor/kvinnor upplever. Det händer dock massor med spännande inom det här området i forskarvärlden idag! Den bilden vi tidigare haft av ADHD är ju den stereotypa hyperaktiva pojken så då är det den typen av beteenden vi lär oss att vara uppmärksamma på. Någon som hoppar runt och springer i klassrummet sticker ut mer än någon som tvinnar hårslingor eller har tiotusen tankar rusandes i huvudet samtidigt. Det är här dock ganska generaliserade och stereotypa symtom på hyperaktivitet, men det är inte mindre verkligt eller jobbig för det. Det finns även andra sociala krav på flickor som kan vara en av förklaringarna till att hon döljer, maskerar, sina svårigheter och utmaningar. Men vi är absolut bättre på att se flickorna idag med den nya kunskapen vi ändå har.

– Finns det någon fråga som du märker återkommer från lärare när du föreläser på skolor?
En fråga som ofta ställs är hur man upptäcker och kan stötta flickorna om man misstänker ADHD, även om det inte gjorts någon utredning. Men det är viktigt att inte vänta på en diagnos på ett papper med att göra anpassningar och ge stöd, utan börja direkt när man ser behoven. Vilket så klart är en utmaning i en redan pressad vardag för skolpersonal, men vi kan börja i det lilla. Kunskapen och vetskapen om flickor med ADHD har ju ökat markant dom senaste åren så det finns nog lika mycket en oro att missa det – som en iver att stötta. Så kör igång direkt, bättre nu än för sent eller inte alls.

– Du har själv erfarenhet av en skolgång med adhd, ge ett exempel på när en lärare bemötte dig på ett väldigt bra sätt?
De lärare som nådde fram till mig och fick mig att lyckas var ju dom som hittade sätt att stötta så jag kunde lära mig eller hålla fokus även när jag inte var intresserad. Färgglada bilder och illustrationer lockar medan rader av text i en powerpoint får mig att tappa intresset direkt, oavsett innehåll. Att få höra på utvecklingssamtal att ”hon kan men hon vill inte” eller ”det går bra när hon tycker nåt är kul men hon struntar i det hon tycker är tråkigt” satte sig på min självbild och i självkänslan och det tog lång tid för mig att reparera.

– Vad kan jag som lärare börja göra redan nu för att stötta flickor med adhd i vardagen?
Man vill ju helst göra allting på en gång men börja i det lilla: visa henne att du ser henne och att hon är viktig oavsett hur hon presterar. Om möjligheten finns så hitta sätt att tillsammans ta reda på vilka aktiviteter eller moment som ger eller tar energi. Kvinnor med ADHD har en kortare livslängd än män med ADHD och stress är en av de största faktorerna. Stress i att inte veta vad som förväntas av en, att sortera ut vad som är relevant i en orkan av intryck, att komma ihåg och komma i tid. Så onödigt och sånt slöseri med både energi och i slutändan liv. ADHD-hjärnan bränner ut sig snabbt men med rätt förutsättningar så orkar den vara briljant och ibland lyckas den till och med vara alldeles lagom.