En studentmössa, ett hjärta av guld och en röst som bär

Han klev in i klassrummet med mössan på huvudet och stoltheten i blicken. Utan manus, utan plan – men med en vilja att göra skillnad. Det här är berättelsen om Rasmus. Och om hur vi alla kan bli starkare när vi vågar vara oss själva, och vikten av att också dela med oss av våra erfarenheter för att bidra till ett mer tolerant samhälle.

Av Desirée Bentzer

Publicerad 7 juni 2025

Rasmus föreläser för vår klass

Du kom förbi skolan, Rasmus. Med din studentmössa på huvudet och den där stolta blicken som säger: ”Jag gjorde det. Jag klarade det.” Snart tar du studenten – och det känns som igår du satt i mitt klassrum. Med kort varsel ville du träffa mina elever. Du ville prata om autism. Om inre styrka. Om att aldrig ge upp, trots att livet ibland satte krokben. Du ville berätta hur du burit på något som andra kanske inte alltid sett – men som alltid har varit du. Och du gjorde det. Oförberedd. Med mössan snett på huvudet och med hela ditt hjärta i dina ord. Du inspirerade dem och du rörde mig till tårar.

Föreläsning i klassrummet

Du stod inför en hel klass i åk 5 och talade om vikten av att tro på sig själv. Att våga vara annorlunda. Att det är okej att ha ett specialintresse, som ditt som är historia. Idag som vuxen har du gått med i Skånes Caroliner, där får du träffa och lära känna fler människor med samma intressen som du. Du berättade om hur du och dina kamrater i föreningen skjuter salut och klär er i kläder från just den tiden. Du visade din mössa. Du sa att ”Många med autism har ett särskilt intresse, något de går in i på djupet. Mitt har alltid varit historia.” Jag log för jag minns. Jag minns när alla andra ritade båtar i profil och du ritade Titanic, framifrån och detaljerat. Noggrant. Med en precision som tog andan ur mig. Det var aldrig bara en båt för dig. Det var en värld.

Rasmus med studentmössa på sig håller i en Karolinerhatt. — Rasmus på besök.

Kuddkrig och fusk

Jag minns också den gången vi hade en lek när vi åkte till klassresa på nåt camp och man skulle sitta på en stock och slå ner den andra med en kudde. Jag tänkte “Jag utmanar dig, Rasmus”. Du gjorde alltid det rätta men jag fuskade med flit. Dels för att jag är en vinnarskalle, men också för att jag ville utmana dig. Visa att det inte är farligt att fastna i en känsla. Att du kan hantera det. Och det har du verkligen gjort. Du har visat det gång på gång. Att du vågar möta det som är svårt och utmanande med att ha haft autism.

Hela din gymnasietid har du åkt fram och tillbaka mellan Limhamn och Lund. Du berättade för eleverna att du i början tyckte det var hemskt att åka buss. Att det var trångt, svårt, överväldigande. Men du visste att det var vägen till en utbildning. Du övade, gav aldrig upp. Du förklarade att “när andra kliver av bussen försvinner känslan av att det varit trångt. Men för mig kunde känslan sitta i länge. Den påverkade min dag.” Så är det för många med autism. Man känner på ett annat sätt. Intryck fastnar. Känslor sitter kvar.

Vi behöver förstå det. Vi behöver hjälpa till. Tänka med hjärtat.

Gamla mynt

Du hade även med dig några av dina samlarmynt. Ett från 1600-talet och flera från 1700-talet. Elevernas ögon blev stora av fascination när du visade dem. Det blev en perfekt bro till det du brinner för. Du höll i det där myntet från stormaktstiden som om det vore en skatt – och för dig var det just det. Historia i handen. Dåtid som väcks till liv. Det blev också en bra start för min klass inför åk 6 som kommer att handla om just den tiden som du är så glad för, stormaktstiden och karolinerna.

Mynt, kniv, kula och medalj. — Samlarobjekt från 1600- och 1700-talen.

Arkeologisk utgrävning

Jag minns också att du som femtonåring fick vara med vid en arkeologisk utgrävning. Eleverna undrade nyfiket om du hittat mynten som du tagit med dig. Men nej, där hittade ni mest saker från bronsåldern och ett och annat skrot från nutid.

Jag är så obeskrivligt stolt över dig. Tack för att du vågade. Tack för att du ville. Nu är du nästan två meter lång, men fortfarande med samma varma leende. Du har gått från att ha smilegropar som pekade nedåt till att vara den som får andra att le.

Idag har du lyft din diagnos och det är tack vare att du alltid kämpat och utmanat det som varit tufft. Du är en av de modigaste jag känner Rasmus. Tack för att jag fortfarande får följa din resa, nu är det bara några dagar kvar tills jag står längst fram på din student! Från botten av mitt hjärta, Rasmus njut av din student och sträck på dig lite extra för vi är många som alltid har hejat på dig!

Collage med bilder där Rasmus bland annat är utklädd till karolin och deltar i en arkeologisk utgrävning. — Karolinen Rasmus. Camp med kuddkrig. Arkeologisk utgrävning.

Diskussionsfrågor för kollegor

Hur kan vi skapa fler tillfällen där tidigare elever får komma tillbaka och inspirera dagens elever?
På vilket sätt kan vi i undervisningen lyfta fram neuropsykiatriska funktionsvariationer på ett stärkande sätt?
Vad innebär det i praktiken att ”alltid vara snäll”? Hur pratar vi om empati i skolan?

Koppling till Lgr22, kap. 1 och 2

”Skolans mål är att varje elev tar ett personligt ansvar och utvecklar sin förmåga att göra och uttrycka medvetna etiska ställningstaganden.”

”Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskilda människan, rättvisa och jämställdhet samt egna och andras rättigheter ska prägla utbildningen.”