Historien levandegörs genom teater på Mellanhedsskolan

För eleverna i klass 3b på Mellanhedsskolan var det en historisk vårtermin. Ett klassiskt forntidstema blev genom elevernas egna berättelser en historisk teatermusikal, där dinosaurier, stenåldersmänniskor, sultaner, köttbitar och vikingar fick ta plats på scen.

– Elevdelaktighet är viktig. Det var elevernas eget önskemål att få bearbeta temat med teater. Genom att spela teater om olika tidsperioder under forntiden blev många historiska ord och begrepp tydligare för eleverna, säger Birgitta Jönsson, klasslärare på Mellanhedsskolan.

Att bearbeta ämnet historia och dess centrala innehåll i årskurs två innebär många begrepp och tidsperioder som ska få en betydelse för var och en av eleverna. För Birgitta är det är viktigt att hitta vägar till förståelse där alla eleverna är delaktiga och visar sina förmågor utifrån var de befinner sig. Hon ser teater som ett sätt att både träna faktakunskaper och förmågor på ett lustfyllt sätt.

– Den kreativa processen är viktig. Genom att spela teater är det inte bara ämnet historia som eleverna bearbetar. De tränar sig att våga framträda, stå inför en publik och att improvisera. Självförtroendet och samarbetsförmågan får en skjuts och i det så lär de sig av varandra, säger hon.

– Och vi har tränat oss i att prata högt och komma ihåg våra repliker och rörelser, berättar en elev som spelar vikingaflicka.

Ämnesövergripande

Birgitta betonar betydelsen av att elever på olika sätt får dela med sig av det som de har lärt sig i skolan. Att det som de är med om inte stannar innanför skolans väggar.

– Det mesta som sker i skolan, de flesta uppgifter som eleverna genomför behöver en mottagare. Det får de verkligen genom att spela teater, säger hon.

Forntidsarbetet som sträckte sig över hela vårterminen var på flera sätt ämnesövergripande. I fokus stod historia men svenska, NO, musik och bild gick som en röd tråd genom terminens arbete. Birgitta berättar också att samarbete med kollegor på skolan och externa aktörer var en förutsättning. Annika Josefsson, kulturpedagog på Barnkulturenheten verkade t ex som regissör, skrev ihop elevernas berättelser till ett manus och komponerade sånger.

– Musiklektioner med Helene Wedbäck Månsson användes för att träna sånger och i bild som Nikolina Petersson undervisar i, skapade klassen rekvisita och scenografi.

Tre kriterier

Ett antal lektioner användes med fokus på elevernas förkunskaper och önskemål om hur de ville ta sig an innehåll och mål.

– Inför ett nytt arbetsområde arbetar jag alltid utifrån tre kriterier; vilka förkunskaper har eleverna, hur vill de arbeta och vad vill de lära sig? Utifrån det, centralt innehåll och kunskapskraven bygger jag och eleverna tillsammans en struktur, berättar Birgitta.

Just elevernas förkunskaper trycker Birgitta mycket på för att kunna lägga nivån på undervisningen och veta vilka genomgångar som behöver fokus.

– Det är ingen idé att arbeta med det som de redan kan. Nu visade det sig att de inte kunde så jättemycket så vi har haft en hel del att jobba med, berättar hon.

Birgitta tycker att det är viktigt att ge eleverna genomgångar med tydligt syfte och diskussioner som grund och utgångspunkt.

– Hur ska elever veta vad de vill veta om de inte vet något, säger hon.

Fördjupning och manus

För att fördjupa sig och få till ett manus arbetade eleverna i grupper och skrev berättelser utifrån intresseområde. Under två veckors historie- och svensklektioner gick stor del av skoldagen åt till att skriva de forntidsberättelser som låg till grund för manus.

– Det var intensivt arbete. Berättelsernas handling och rollkaraktärer är helt och hållet elevernas egna men utifrån vissa ramar och kriterier. Berättelsen skulle vara realistisk på så vis att det skulle vara kopplat till det som de hade läst om, berättar Birgitta.

Hon poängterar hur viktigt det är att inte tvinga någon att agera på scen utan lyssna på elevernas önskemål och hela tiden ha i åtanke att elever lär på olika sätt. Alla elever i klassen har stått på scen utifrån roller med utmaning, lagom eller enkel.  Och när Annika frågade Birgitta om hon ville vara med i föreställningen nappade hon direkt.

– Jag måste känna på det som jag utsätter barnen för, säger hon och skrattar.

– När det gäller eleverna var inte antalet repliker det viktigaste utan att de ville spela. Köttbiten t ex sa inte så mycket men var med, säger hon.

Text och foto: Marina Walker