”Jag hade själv funderingar om hur högstadiet skulle vara”

Hej Sindra! Du var ju med i projektet 9 till 6, där nior träffar sexor för att berätta om vardagen på högstadiet, där var du med och bryggade övergången för sexorna.

Men först, hur var det att börja gymnasiet?

– Det var såklart mycket nytt, man var lite nervös. Men det var ändå okej. Övergången från 6:an på Lorensborgsskolan till 7:an på Fågelbacksskolan är ändå ett större hopp.

Hur var det att börja högstadiet då?

– Då var jag jättenervös, men jag hade särskilt en vän med mig från min gamla skola. När jag började på Fågelbacksskolan så fick jag komma och kolla in skolan en vecka innan. Då fick man också kolla sitt schema och vilka man skulle gå med. Men bemötandet på Fågelbacksskolan var så väldigt fint, vissa lärare var skämtsamma, vissa kunde vara stränga men alltid schyssta utanför klassrummet. Det var en fin gemenskap på den skolan. Det saknar man mest med Fågelbacksskolan.

Varför var det svårare att gå från 6:an till 7:an tycker du?

– Det var för att man hade hört så mycket om det från lärarna, det hade redan byggts upp massa tankar om hur det skulle vara. Det blev lite ångest och oro för hur det skulle vara… Men det var enklare när man hade sin kompis med sig. Jag hade ju en nära vän med mig.

Jag tycker verkligen 6:an till 7:an är en större övergång. Att byta till högstadiet är på något sätt större, för man har gått i samma klass i grundskolan under hela 6 år, man är yngre. På högstadiet är det så nytt allting. Gymnasiet var mer avslappnat än vad jag trodde det var, så länge du sköter dig och visar respekt och så.

När du gick i nian deltog du också i projektet ”9 till 6” där du och några klasskamrater fick träffa sjätteklassare för att berätta om livet på högstadiet. Hur var det?

– Jag gillar att göra såna saker, det var att vi skulle åka ut och låta sexor ställa frågor. Jag fick åka ut till min gamla skola, Lorensborg! Det var kul att få bidra med nånting och man har ju själv varit där, man har själv haft funderingar på hur högstadiet ska vara. Typ som, ‘kommer man får nya vänner, är det mycket plugg och stress och sånt?’

Vad fick ni göra när ni mötte sexorna?

– Man fick först träffa de gamla lärarna, man fick se korridorerna och se hur deras nya byggnad ser ut, de har gjort om lite och vissa av lärarna har ju slutat och så. Men de som var kvar och kände oss var jättestolta över att jag och min kompis var där!

Vi fick träffa sexor som var så nyfikna och hade många frågor och tankar. De undrade faktiskt också vad man gör man på fritiden och hade frågor om ens privatliv, hur ser hela livet ut? Det är lättare för dem att uttrycka sig när de ska prata med elever och inte vuxna, det är lättare att prata ut och ställa sina frågor.

Jag fick chansen att prata om min egen tid på högstadiet och hur det faktiskt var, man fick se hela sin högstadietid, liksom utifrån. Det kom upp gamla minnen och egna funderingar från när man gått i sexan också, man går ju runt på sin gamla skola, man blir nostalgisk. Och ja, jag kände mig stolt!

Hur var det att vara med?

Jag fick ju ta mer ansvar och man växer lite som person när man är med och bidrar med någonting till elever som ska börja i högstadiet.

Och din gymnasietid börjar nu, hur är det?

Ja, det är inte så jobbigt som jag trodde men man är ju olika och har olika mycket oro eller övertänker olika saker. Jag är positiv och känner att det kommer gå bra.

Vård och omsorg är ju ett program jag verkligen ville gå. Jag gillar vården, tycker det är viktigt i samhället och man får lära sig väldigt mycket. Jag är väldigt intresserad av vård. Jag vill bli ambulanssjuksköterska och jobba inom UNICEF, det är en dröm jag haft sen jag var 9 år.

Jag har varit intresserad av olika mediciner och vad de är till för och ja, det känns väldigt viktigt. Det är väldigt viktigt att få rätt vård i tid och jag tycker att vården är till för alla!

Tack Sindra och Lycka till!