Aleksandar Djordjevic, lärare i allmänna på S:t Petri skola.

Publicerat:

”Min integritet som lärare viktig”

Aleksandar Djordjevic, lärare i allmänna på S:t Petri skola, svarar på ”Skicka vidare”-frågorna från Andreas Barna.

– Du arbetar mycket med formativ bedömning, vad är det positiva med det arbetssättet utifrån pedagogens perspektiv?

– Det korta svaret skulle vara att då förlängs och fördjupas själva inlärningen. Jag själv definierar formativ bedömning som en process i två steg – skriftliga samt muntliga bedömningar av elevernas prestation (konkretiserat i längre, mer omfattande inlämningsuppgifter) samt möjlighet till kompletteringen. I det första steget händer flera saker: jag lär mig hur mina instruktioner blev förstådda och om själva uppgiften var för svår; eleven får konkreta anmärkningar på de sakerna som överensstämmer med både mina förväntningar och kunskapskraven samt instruktioner för vad som saknas och i vissa fall för hur detta ska göras. Jag kommenterar också språket, formuleringar, grammatik, det formella, allt med syftet för att förbereda eleven för de nästkommande uppgifter som förstås ökar i komplexitet och svårighet. Det ultimata målet är att mina elever blir bland de som klarar sig bäst på de högre utbildningarna.

Det andra steget, kompletteringen, gör att eleven för en chans att, med en bättre förståelse av uppgiften och med nya verktyg, uppnå de högre kvaliteter på kunskapskraven och på det sättet förtjäna ett högre slutbetyg. Eftersom färdigheterna från grundskolan är ojämnt fördelade kan vi se mitt sätt att “formativt bedöma” som en kompensatorisk åtgärd.

– Vilka förändringar har du behövt göra i din undervisning för att kunna bedriva formativ bedömning om du jämför med innan?

– För att optimalt kunna göra det ovan beskrivna behöver jag större utrymme som pedagog. Jag behöver få stöd i att använda mig av hela paletten av mina pedagogiska och didaktiska verktyg så att eleverna ska lita på processen och på mig som människa och lärare. Det är alldeles för ofta som jag möter klasser som är vana vid en mer instrumentell undervisning och examinering som skapar förväntningar om hur ett prov ska se ut, där man inte förväntas skapa något nytt utan endast bearbeta materialet som läraren tog fram. (Det ska tilläggas att jag undervisar i samhälls- och religionskunskap.) Dessutom krävs det färre klasser och/eller färre elever per lärare än i dag. (Jag själv har fem klasser med sammanlagt 160 elever, undervisar i tre olika kurser och är mentor till en klass.)

– Vad tycker du är det viktigaste i ditt yrke som lärare?

Integritet. Jag ska kunna kräva att bli respekterad som lärare av både ledningen och eleverna (föräldrar inklusive). Min utbildning, min fortbildning och faktumet att någon har anställt mig ska räcka i bedömningen om min kompetens. Att kunna vara olik mina kollegor. Professionalitet och likvärdighet betyder inte att alla behöver undervisa, bedöma och bete sig på samma sätt eftersom det är “lättare för elever”. Våra olika personligheter samt egna pedagogiska och didaktiska förhållningssätt ska träda fram betydande mer än som situationen är i dag.

Ansvarsfördelning. Eleverna ska veta vad som förväntas av dem och det ansvaret ska inte kunna förhandlas om eller föras över på skolan och enskilda lärare.

Relation med eleverna. Denna ska bygga på ömsesidigt respekt och genuint intresse från lärarens sida för elevernas studieresultat. Denna relation ska också grundas på en tydlig betonad auktoritet och maktbalans – det är läraren som har det sista ordet när det gäller undervisningen, bedömningen och allt annat som har med skolan att göra.

– Vem vill du skicka vidare till?

– Sverker Olsson, lärare på Komvux Malmö. Mina frågor:

– Om du var i samma ålder nu som när du började din lärarkarriär skulle du välja läraryrket igen? Varför/Varför inte?

– Finns det något inom vuxenutbildningen som du tycker är extra bra och som kunde/borde tillämpas på gymnasienivån? 

– Hur ser du på begreppet ”professionalism” i din roll som lärare?