Gå direkt till innehållet
Dominika Wocki, Maria Andersson och Jenny Esbjörnsdotter-Karlsson står i ett klassrum.Dominika Wocki, Maria Andersson och Jenny Esbjörnsdotter-Karlsson har gjort sig hemmastadda i Segevångsskolans gamla lokaler. Foto: Fredrik Thunberg

Arbetslagets lösningsfokus räddning efter branden

Publicerat: Skribent: Fredrik Thunberg

Tydlighet och struktur tillsammans med ett aldrig sinande lösningsfokus har gjort att lärarna på branddrabbade Rosengårdsskolan snabbt kommit igång med undervisningen igen i tillfälliga lokaler på gamla Segevångsskolan.

För första gången sedan 2018 bedrivs det undervisning i de gamla klassrummen på Segevångsskolan. Det är förskoleklass- och lågstadieeleverna från Rosengårdsskolan som sedan drygt tre veckor bussas hit i väntan på att deras klassrum ska återställas efter den förödande branden under påskhelgens oroligheter. Klassrummen har hjälpligt iordningställts under tidspress, men det är ändå påfallande hur snabbt elever och personal hunnit bo in sig i de tillfälliga lokalerna.

Jenny Esbjörnsdotter-Karlsson, förstelärare och mentor i årskurs 1, Maria Andersson, lärare i förskoleklass och Dominika Wocki, lärare i årskurs 2, möter upp i en före detta NO-sal som nu huserar ett gäng sjuåringar från Rosengårdsskolan. Efter att ha haft undervisning utomhus några dagar landade de på Segevång och sedan några veckor går fem bussar med skolans F-2-elever hit. Några av lärarna besökte lokalerna innan för att bekanta sig lite med miljön.

– Jag har ett kontrollbehov och vill att processen i min hjärna ska starta innan så att jag kan förbereda mig. När vi i årskurs ett kom hit hade vi inte fått våra projektorer inkopplade ännu så vi utforskade Segevång, vi hittade ett grönområde där vi lekte, säger Jenny Esbjörnsdotter-Karlsson, som samtidigt vittnar om hur snabbt eleverna kommit tillrätta i den nya miljön. Ballonger på skolgården mötte F–2-eleverna när de klev av bussen; många satte sin fot på Segevång för allra första gången.

– Jag tänkte på våra små ettor när de klev av bussarna här för första gången. Tänk på tryggheten som rubbas; vem ska åka i vilken buss och var ska vi någonstans? Men när de klev av var de så glada för att få komma till en skola. Jag har inte mött något barn som sagt att jag vill inte vara här, de verkar trivas väldigt bra.

”Rosengårdsandan”

Alla tre återkommer “Rosengårdsandan”, där man har ett driv och ett lösningsfokus. En grundmurad sammanhållning i arbetslaget som nu i ett krisläge behövts mer än någonsin.

– Alla är så måna om att göra det bästa av situationen. Vi vill verkligen att barnen ska trivas, att de ska känna att det här är lika mycket vårt klassrum som det vi hade förut. Vi har verkligen ställt upp för varandra som lärare, vi stöttar och förstår varandra, säger Maria Andersson.

– På Rosengårdsskolan har vi en mentalitet; vi är ett kollegium och vi försöker hjälpa varandra så mycket det bara går. Det kanske fanns en anledning till att det skulle hända just Rosengårdsskolan, därför att vi är ett så starkt kollegium som är så sammansvetsade. Någon säger, “jag ska åka till Ikea och köpa förvaringslådor, behöver ni något?”, säger Jenny Esbjörnsdotter-Karlsson.

– Det är ju som ett helt arbetslag egentligen, F-2, vi tar hand om varandras elever. Ser man att något händer ute på rasten så går man fram och tar tag i det, säger Dominika Wocki.

Ovant i början

Att F-2-lärarna nu, till skillnad från på Rosengårdsskolan, inte har samma fysiska närhet till varandra med gemensamma kapprum, var ovant i början.

– Jag kände spontant att det var jobbigt, man är ju beroende av närheten till sina kollegor och vi har ju ett treklassystem. Men jag har lärt mig hantera det, man hittar lösningar. Samtidigt, vad kan vi få här som vi inte har på vår vanliga skola? Jo, en gemensam skolgård. Här kan jag i ett naturligt sammanhang knyta an till elever i andra årskurser. Jag har åkt buss med en elev i årskurs två, vi har blivit jättekompisar och han vinkar alltid på skolgården, säger Jenny Esbjörnsdotter-Karlsson.

– Vad har varit jobbigast i den här processen?
– Att komma på morgonen efter branden och inte veta vart vi skulle, det var jobbigt. Men att sedan få landa och veta att vi skulle hit, det kändes skönt. När vi sedan väl kom hit landade vi ganska snabbt i att det här kommer bli bra, säger Maria Andersson.

Rökskadorna blev som värst i ettornas klassrum, med förstörda eller rökskadade datorer och material som följd.

– Vi har förlorat allt vårt material, så det har varit en utmaning. Inga böcker…här har vi fått återskapa material som kan användas i klassrummet. Det gör man inte i en handvändning. Där var vi väldigt flexibla. På måndagen bestämde vi att vissa i arbetslagen stannade kvar på skolan och jobbade ihop en materialbank medan vi andra tog ut våra klasser på utflykt, så då strukturerade vi om i arbetslagen för att frigöra personal, säger Jenny Esbjörnsdotter-Karlsson och fortsätter:

– Vi har jobbat med ASL, Att skriva sig till läsning, då ligger fokus på att arbeta med datorer istället för pennan. Men det här var ju ett ypperligt tillfälle att köra igång med skrivträningen, öva på skrivrörelserna med armen och sedan träna skrivning pennan enligt konstens alla regler utifrån ASL. Man får bygga utifrån det vi har.

Rosengårdsmodellen

De tror att den så kallade Rosengårdsmodellen, med tydliga och positiva pedagoger i spetsen, har hjälpt eleverna mycket med att acklimatisera sig till sin nya skolvardag.

– Det kan vara sådant som att alla ställer sig på led när vi ska någonstans, att alla lektioner börjar och slutar på ett visst sätt, att det finns en struktur. De är vana vid det och vi bibehåller det, säger Dominika Wocki.

– Vi är elevernas trygga punkt och det är viktigt vad vi utstrålar. Vi möter dem flera timmar om dagen.Vi vill att barnen ska känna att det fortfarande är en trygg punkt, säger Maria Andersson.

– En klok kollega, Estela, som är 73 år och fortfarande jobbar, sa något klokt. Hon sa “okej, vår skolbyggnad har brunnit, men det är vi som är skolan. Så oavsett var vi är så följer skolan med oss, för det är vi som tillsammans skapar skolan. Det sitter inte i byggnaden, det sitter i eleverna och hos oss som jobbar med dem, säger Jenny Esbjörnsdotter-Karlsson.

Kommentera

Din e-post publiceras inte. Obligatoriska fält är markerade med *

Den här sidan skyddas av reCAPTCHA och Googles Integritetspolicy och användarvillkor gäller.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

I enlighet med den allmänna dataskyddsförordningen (EU 2016/679), GDPR, och kompletterande nationell lagstiftning lämnar grundskoleförvaltningen i Malmö stad följande information om behandlingen av dina personuppgifter som sker när du väljer att kommentera artikel eller videoinslag på Pedagog Malmö. Läs mer här!