Förskolans yngsta utforskar
tid och rum

– Genom att vi bygger projekten på pedagogisk dokumentation och har det som ett verktyg för att lyssna in barnen så arbetar vi också med inflytande och delaktighet genom att vi försöker fånga upp det barnen är intresserade av, säger Tina Lo Presti, förste förskollärare som handleder pedagoger i förskoleområdet.

Det var vid en lunch som ett av barnen på avdelningen Vallmon (1–3 år) plötsligt gjorde de andra vid bordet uppmärksamma på klocktornet på kyrkan på andra sidan S:t Johannesplan och utbrast “klockan!”, varpå andra barn fyllde i med “ding dong” och pekade mot tornet. Redan nästa dag gick pedagogerna dit tillsammans med barnen, som också fick ta bilder med ipads.
– Vi gav dem utrymme så att de kunde utforska klocktornet, gå runt och titta på det. När vi kom tillbaka så pratade vi och reflekterade med barnen, visade och projicerade deras foton. Och de visade verkligen intresse, med hela kroppen, säger Dilek Bür, den pedagog på avdelningen som haft det pedagogiska ansvaret i projektet.

Projekt kring konst

Förskoleområdets avdelningar har under tvåårsperioder gemensamma teman som de arbetar med. När pedagogerna på Vallmon bestämde sig för att gå vidare med barnens fascination för klocktornet var temat “Barnen möter konsten – konsten möter barnen”.
– Det är en rätt så Reggio Emilia-inspirerad titel. Det händer något i det mötet, barnen är inte bara passiva mottagare av konsten utan själva aktiva. Vi utgår från barnens intressen eller tankar och funderingar, sedan är det upp till oss att stanna upp och verkligen försöka förstå; “Vad är det det här handlar om?” Vad är kärnan i det här? Sedan bygger vi vår verksamhet på det. Hur man arrangerar den pedagogiska miljön blir otroligt viktigt, säger Tina Lo Presti.

Utforskade närmiljön i Malmö

Utgångspunkten för projektet blev “Arkitektur som konstform” – inom den ramen fortsatte de att titta på andra klocktorn och kända byggnader runt om i världen. Den spektakulära byggnaden utanför fönstret blev startpunkten för att utforska närmiljön i Malmö.
– Vi funderade över om det var själva klockan de var intresserade av, eller klocktornets höjd. Vi måste vara snabba med att göra miljön tillgänglig för barnen. Vi tog några klockor inne på avdelningen som de kunde känna, lyssna och bära. Det första som fascinerade mig var att barnen redan börjat bygga högt med de stora kuddar vi hade, satte klockan på och sa “titta, jag har byggt klocktorn”, säger Dilek Bür och fortsätter:
– De yngre barnen behöver ju också lära sig lera, färger, att klistra…så det kan vara bra att organisera barnen i små grupper så att en pedagog verkligen kan jobba intensivt med något.

Tid och rum

Med hjälp av avdelningens lärplattor kunde de dessutom knyta projektet till IKT och det övergripande temat “tid och rum”. En grupp begav sig till kyrktornet och en annan var kvar på förskolan och genom att använda facetime på två lärplattor kunde de prata med varandra och knyta samman platserna. Inne på avdelningen användes plattorna som en “tidsmaskin” genom att filma i korridoren och spela upp det i ett annat rum.
– När det kom någon i hallen på väg in på avdelningen kunde man se det innan det hänt på avdelningen. Det blev nästan som en tidsmaskin i och med att man kunde befinna sig på olika platser utan att vara där. Det här digitala hjälpmedlet blev ett lekfullt sätt att närma sig det, säger Tina Lo Presti.

Dokumentation och reflektion

De återkommer till vikten av dokumentation och den gemensamma reflektionstiden på personalens veckomöten. Balansgången för personalen är att bejaka barnens intressen samtidigt som de ska utmana genom en pedagogisk verksamhet.

– Det är en avvägning från vår sida. Vi vill ju följa barnens intressen, men inte så mycket att vi helt träder tillbaka och blir rädda för att också gå in och erbjuda någonting. Vi bestämde oss för att hålla fast vid detta och erbjuda spännande upplevelser och utmaningar just kring klockan. Men ändå med en lyhördhet för barnen…det är liksom inte helt enkelt. Det kräver sina pedagoger, och det kräver reflektion för att det ska bli möjligt, säger Tina Lo Presti.

– Vad krävs det för att kunna driva ett sådant här projekt med de allra yngsta barnen?
– Man behöver vara en kreativ och påhittig person. De riktiga proffsen tycker jag ska vara med de allra yngsta. Det kan tyckas enkelt utifrån, men det krävs något extra att göra den här typen av arbeten med de yngsta barnen. Jag tror det handlar om att hitta glädjen och nyfikenheten hos sig själv, något som man själv sedan i sin tur förmedlar vidare, säger Tina Lo Presti.