Gå direkt till innehållet
Exempel på hur Maria Simbotin möblerar sitt klassrum: ett par soffor i mitten av rummet, samlade bänkar med plats för fyra elever och en plats där en elev kan sitta och arbeta själv. Exempel på hur Maria Simbotin möblerar sitt klassrum: ett par soffor i mitten av rummet, samlade bänkar med plats för fyra elever och en plats där en elev kan sitta och arbeta själv.

Publicerat:

Flexibel möblering för samspel i klassrummet

Ett klassrum som snabbt kan möbleras om efter behov, där man skapar olika rum i rummet med bland annat smågrupper av bänkar eller en avskärmad ostörd plats. Det är lågstadieläraren Maria Simbotins recept för en miljö där eleverna kan samtala och stödja varandra.

– Det ska finnas en variation, en flexibilitet och delaktighet och de ska lära sig att samtala kring innehållet med adekvata ämnesord, analysera och presentera.

Den som besökt NO- och SO-läraren Maria Simbotins klassrum på Lindängeskolan det senaste läsåret har kanske hajat till av soffan som stått i mitten av rummet.

– Jag försöker skapa relationer med barnen. Soffan har varit för att eleverna ska kunna sätta sig och läsa där i lugn och ro när de är klara med sina uppgifter, eller när vi har tittat på film tillsammans.

Som en amfiteater

När hon ska ha en genomgång eller visa ett experiment i helklass har möbleringen med bland annat soffan också underlättat.

– Vissa sitter på soffan, vissa på en matta. Alla kan se för det blir lite som en amfiteater.

Soffan har också använts för en del av elevernas redovisningar – det blir mindre laddat att samlas kring den än att de direkt ska ställa sig framme vid tavlan inför hela klassen.

– Jag tänker mig att man som elev inte känner att man är själv då utan att man har alla andra med sig. Det blir inte den här “alla tittar och stirrar på mig-effekten” som många elever kan känna av.

Transspråkande perspektiv

När Maria Simbotin delar in eleverna i mindre grupper anlägger hon ofta ett transspråkande perspektiv. Skolan har många nyanlända elever och dessutom många flerspråkiga barn med andra modersmål än svenska.

– Utgångspunkten är att en elev ska ha åtminstone en klasskamrat som pratar samma språk i närheten, eller i alla fall att de har något gemensamt språk. Sedan tänker jag, “okej, vilken kompis gör att den här eleven känner sig trygg?” Har eleven ett stort behov av att se tavlan, är det någon som behöver små korta pauser och röra på sig och behöver sitta nära dörren? Eller är det någon elev som blir klar snabbt och behöver extrauppgifter? Då ska den sitta nära bokhyllan där det finns böcker att låna, memory och olika spel med ord och begrepp, säger Maria Simbotin.

Underlätta samarbete genom möblering

I bokhyllan finns både skönlitterära böcker och faktaböcker som byts ut, utifrån det arbetsområde de just då arbetar med. Oavsett om man har en mer traditionell möblering med rader av bänkar och en kateder längst fram i sitt klassrum eller arbetar med en mer föränderlig miljö med smågrupper så måste elevernas möjligheter att samarbeta i grupper eller i par genomsyra all möblering, menar hon.

– Man får utgå från vilka förmågor man vill att eleverna ska träna. Det skiljer sig ju från ämne till ämne, men å andra sidan har man kapitel ett och två i läroplanen. De ska kunna samspela med varandra, det ska finnas variation, flexibilitet och delaktighet. Eleverna ska lära sig att analysera och presentera, att vara ansvarstagande och kreativa. Då tror jag det underlättar om man har uppdelningen i grupper eller att man i alla fall har en flexibel möblering, säger Maria Simbotin och fortsätter:

– Dewey och Vygotskij har påverkat min syn på lärande; inte minst vikten av samarbete och praktiskt arbete. För mig som lärare blir det effektivare att följa eleverna fram till nästa utvecklingszon när de sitter i grupper. När en elev till exempel blir klar och behöver öva mer på att uttrycka sina kunskaper muntligt kan man be den eleven att förklara något för en av klasskompisarna som är i samma grupp eller återberätta en historia, eller öva på att redovisa för varandra. Vi pratar också mycket om att man hjälper varandra genom att förklara och ställa frågor, inte genom att ge svaret.

Maria Simbotin
Maria simbotin, NO- och SO-lärare på Lindängeskolan.

Ämnesintegrerat om religioner

Som exempel nämner hon elevernas arbete med de tre abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam, där Maria Simbotin arbetade ämnesintegrerat tillsammans med bild- och teknikläraren Majlinda Vinca. Diskussionerna och reflektionerna i det arbetet hade inte fungerat om eleverna suttit i rader eller två och två, konstaterar Maria Simbotin.

– De fick göra egna böcker och i grupper bygga en moské, en synagoga och en kyrka. Eleverna fick under en lektion arbeta både praktiskt och teoretiskt oavsett om det var SO, bild eller teknik. Vi pratade om Abraham/Ibrahim under SO-lektionen och de fick skapa en egen Kaba som blev en del av boken om islam. Under en bildlektion berättade Majlinda om Adam och Eva som de sedan fick rita bildserier till och som blev en del av kristendomsboken.

Innan de byggde pratade de om stabila och hållfasta byggnader – kunskaper som eleverna sedan fick tillämpa när de byggde. De gjorde först skisser och kom gemensamt fram till vilka material och verktyg de behövde.

– Hur förbereder du eleverna på att det är dags att möblera om?

– Jag brukar möblera om när det är dags för ett nytt arbetsområde. Eleverna har ju ett behov av trygghet. Det som är fantastiskt med de små är att de berättar precis vad de tänker. När jag pratar med dem på klassråd eller mentorstid säger de att “jag vill sitta bredvid den” eller “jag tror att jag ska kunna jobba bra med den”. Alla brukar få säga något namn. Sedan diskuterar vi; tänk på att det kanske fungerar bra på rasten med bästa kompisen, men inte lika bra i klassrummet. Så att de kommer till den insikten också. Det är lite olika, beroende på ålder och mognad.

Text & Foto: Fredrik Thunberg

LÄS MER: Maria Simbotin om sin undervisning i ”Skicka vidare”