Lekfull repetition och julstämning i klassrummet
Tillbaka i skolan som coach
Författaren, föreläsaren och handledaren Gunilla Wahlström är tillbaka i skolan igen i Malmös satsning med seniora medarbetare.
– Utmaningen i skolan i dag är att fånga barnens intresse, att väcka lusten att lära och få dem att inse att det är nu de har sin chans, säger hon.
Gunilla Wahlström är välkänd som föreläsare och författare, inte minst för böcker som “Gruppen som grogrund” (1993), som beskriver praktiska metoder för att arbeta personlighetsutvecklande med barn i grupp. Genom psykologistudier i USA kom hon i kontakt med och tog starkt intryck av psykologen Carl Rogers.
– Den stora revolutionen för mig var att man tittade på individen och förutsättningarna. Inte om du är begåvad eller inte, utan vad du har för självbild. Att barnets självbild spelar en mycket större roll för prestationsförmågan än vad vi trodde i Sverige då. Det är tre pelare, identitet, trygghet och självförtroende, som traditionellt inte haft med pedagogik att göra, säger Gunilla Wahlström.
Tillbaka i klassrummet
Att Gunilla Wahlström efter sin lärarexamen arbetade som lågstadielärare i 25 år är kanske mindre känt. Nu är hon tillbaka i klassrummet, i egenskap av handledare i Malmö stads projekt för seniora medarbetare; erfarna lärare och skolledare som coachar framför allt pedagoger i deras yrkesroll. Bland ansökningarna till projektet finns två huvudspår – dels handlar det om struktur och ordning i klassrummet, men mycket rör också relationer. De seniora medarbetarna kan stödja både när det gäller direkt arbete med eleverna som läs- och matteträning och handledning och samtalsstöd när det gäller pedagogik och lärarrollen.
– Utmaningen är att fånga barnens intresse och deras lust att lära. Att berätta att de kan bli vad de vill, men att de måste klara skolan. Jag ger det rådet till nyutexaminerade lärare, att prata med föräldrarna på det här sättet; inte säga att barnen uppför sig illa, utan istället att “jag blir orolig för dem”. Att man skapar något slags samarbete där; “vi har det här intresset kring ditt barn och vi vill att det ska gå så bra som möjligt”, säger Gunilla Wahlström.
LÄS OCKSÅ: Hon handleder pedagoger: ”Vi tänker ihop”
”Blir ett slags samarbete”
Som exempel tar hon överenskommelser mellan lärare och elev som ifrågasätts, som att mobiltelefonerna ska samlas in när lektionen börjar.
– Har man som lärare en god relation till sina elever så behöver man ju bara säga till och så blir det ett slags samarbete istället. Du behöver inte förklara varför mobilerna ska samlas in om ni redan pratat om det, eleverna vet om det. Sådant kan vi jobba med.
– Vilka andra behov kan du se?
– Det är mycket som handlar om rutin och vana. Jag kan ju gå in och stötta och föreslå förändringar; “om du gör så här istället…?” Det är ett otroligt tacksamt arbete, att kunna ge praktiska pedagogiska råd utifrån erfarenheter man samlat på sig genom livet. Om du till exempel har en genomgång, tänk på att inte prata för länge. Ju längre genomgång man har desto mer oroligt blir det i klassrummet, säger Gunilla Wahlström.
Som exempel på de här praktiska råden tar hon användningen av chromebooks i svenskaundervisningen.
– Jag går igenom sådant som går att påverka, till exempel när en förstaklass ska gå igenom bokstaven A och eleverna ska leta efter den på tangentbordet på datorn. Det är bara det att datorns lilla a ser annorlunda ut… Nästa gång man går igenom bokstaven kan man istället sätta upp scheman över olika bokstäver i klassrummet, säger Gunilla Wahlström.
Värdefulla reflektioner
Hon poängterar att de efterföljande samtalen och reflektionsstunderna med pedagogerna har varit av stort värde.
– Samtalen efteråt har varit väldigt viktiga, där tar vi upp konkreta saker som att “tänk på det här”… Jag önskar även att jag kunnat gå i förväg lite; nu när du ska göra det här, tänk på detta.
– Vad var det du fastnade för under psykologistudierna som du tog med dig och fortfarande har med dig när du möter lärare och annan skolpersonal?
– Jag tror mycket på gränser som är trygghetsskapande. När jag föreläste för pedagoger så använde jag en bild av en balkong; hur känns det att att gå ut på en balkong när det inte finns några räcken? Vem vågar då gå ut till kanten, vem vågar dansa på hela ytan? Men finns det räcken så vågar vi ju. Om jag har en gränssättning så vet barnen precis och kan hålla sig inom det och utvecklas och vara lugna i det, säger Gunilla Wahlström.
Hon kallar det för “positiv pondus”.
– Det behöver vi om ska arbeta med barn. Pondus är ju en utstrålning från någon som har en viss makt, men det är en makt som jag vill väl med. Det ska man förmedla till eleverna; “jag vill er väl; jag är här för att det ska bra för er, nu och vidare i livet”.
