”Ögonblicken är livsviktiga!”
Äga sitt eget lärande med ögonblicksforskning
Transkriberingen är klar, analysen på gång, jag (Teresa Maja Sinani, reds. anm) är redo att dela med mig av min ögonblicksforskning till mina kollegor och handledare Elizabeth Florez i forskningscirkeln.
”Nu har jag synliggjort normer om hur vi väljer att kategorisera barn.” säger jag och pekar på en mening som beskriver hur en annan pedagog uttryckt sig.
”Ja!” säger Elizabeth Florez och frågar sedan om det är jag i meningen under som bekräftar föreställningen om kategoriseringen av barn genom att ställa en fråga.
”Men Tereza, vad skulle hända om du ställde frågan på ett annat sätt?” fortsätter Elizabeth.
Jag zoomar in, vänder blicken mot mig själv och börjar att förstå på ett nytt sätt. Elizabeths fråga får mig att växa i stället för att känna mig liten. Frågan får mig att själv vilja utvecklas och förstå saker ur nya perspektiv. Att se med nyfikenhet på mina styrkor och utvecklingsmöjligheter blir min drivkraft. Att utvecklas tillsammans med andra och genom deras kollegiala frågor, men att få äga min egen utveckling genom att mina kollegor och Elizabeth stöttar mig genom frågor, i stället för att ge svar och tips.
Deltog i forskningscirkel i normkritik
Efter att ha upplevt vilken betydelse det gör när jag synliggör hur ett normkritiskt förhållningssätt bidrar till barns lärande och delaktighet, vill vi att alla ska få uppleva den glädjen. Att vara nyfiken på sig själv och sin roll och hur en kan utveckla sin egen profession genom att ta del av feedback, möjliggör självreflektion. Det gör även olika kollegiala perspektiv och frågor. Genom att få ta del av andras perspektiv i form av frågeställningar, kan en få äga sitt eget lärande.
I dag kan jag inte längre titta på en dokumentation eller reflektera kring något utan att räkna in hur mitt agerande, vad jag sa eller hur jag placerade mig gjorde för inverkan och betydelse på situationen. Det är som att en insikt i min påverkan inte kan bero. Det är ett måste för att jag vill förstå.
Min resa började när jag efter avslutad prosesstödjarutbildning fick möjligheten att delta i en forskningscirkel i normkritik tillsammans med pedagoger från förskola och skola. Under våra träffar fick vi stöd i att reflektera kring den egna praktiken och hjälp och handledning att synliggöra de normer som styr och begränsar oss. Vi fick också ta del av teorier kring detta och kunde genom forskningscirkeln få ett vidgat perspektiv kring vårt eget lärande.
Det krävs ett kollegialt mod
En av de stora framgångarna med ögonblicksforskningen har varit upplägget och strukturen kring hur man ger varandra feedback. Samtliga som deltar får likvärdigt handlingsutrymme, vilket innebär att inbördes hierarkier suddas ut. Ingen får mer utrymme än någon annan. Kollegors tankar blir lika värdefulla genom att den som får feedback i form av frågeställningar får rätten till att själv äga nya formuleringar och perspektiv för att kunna utveckla sin praktik. Tips, idéer och inspiration finns det fullt av runt omkring oss. I ögonblicksforskningen är det kollegiala perspektiv och frågeställningar som bidrar till hur jag skulle kunna utveckla min praktik utifrån det ögonblick jag valt att undersöka och utveckla. Detta tillsammans med teorier kring vilket relationellt stöd jag ger barnen i min ögonblicksforskning. Det krävs ett kollegialt mod för att våga visa sin praktik.
För mig handlar ögonblicksforskning om att finna dilemman i den vardagliga verksamheten som vi vill undersöka och hitta en gemensam lösning till, genom handledningstillfällen med struktur där handlingsutrymme och feedback utgör fokus. Arbetet kräver att vi skapar en trygghet som gör det möjligt för oss att vara transparenta i det kollegiala för att kunna bli modiga och visa på proffsighet.
Fortsättning följer i del 2…