Digitaliseringens paradox – när skolan vill framåt, men står still
När undervisning leder till handling, när sagor möter struktur och när lek får ta plats i lärandet då skapas magi. Jag kommer aldrig någonsin att säga att någon ska göra si eller så för vi är alla olika, men däremot så vill jag genom min blogg inspirera och berätta hur jag gör och vad som varit mina framgångsfaktorer under året.
Visst vann vi tävlingar. Kalle Ankas uppfinnartävling och Sigmas Experts of Tomorrow , wow alltså! Jag är så stolt över eleverna. Över deras mod, samarbete och uppfinningsrikedom. Men det jag bär med mig allra starkast från året som gått, det är inte prispengarna. Det är vad de valde att göra med dem. De skänkte 10 000 kronor till Plan International till förmån för flickors rätt till utbildning. De valde bort fika, glass och belöningar. Istället har de hjälpt tolv flickor att få en framtid. Det, mina vänner, är vad verklig lärdom är för mig. Att undervisning leder till handling.
Vi har experimenterat mycket i undervisningen i år, men ett av de roligaste arbetssättet var att förvandla klassrummet till en talkshow-studio. Tillsammans med min kollega Oskar lät vi eleverna kliva in i sina lästa böcker, bokstavligen och delta i samtal där vi ställde frågor som fick dem att tänka, känna och reflektera. Vi satt i ring på vår stora matta, plockade fram låtsasmikrofoner och körde. Resultatet? Läsengagemang på maxnivå. Elever som annars varit svårmotiverade började diskutera böcker med inlevelse. För när läsning får kännas, då händer det något. Alla ville bli intervjuade av programledarna och alla uppskattade att lyssna.
I vår klass brukar Nisse ofta flytta in runt skolstart. Han är med och hittar på massa bus under hela året. Ibland blir han också sur för att vi spelat pingis och haft sönder hans fina trädgård men han är inte långsint utan försöker egentligen bara finnas med och inspirera eleverna att vara sina bästa jag. Även Nisse kommer med massa knäppa utmaningar till eleverna när de har jobbat på bra och behöver en längre paus. Jag tror t.o.m. det var Nisse som levererade inbjudan till klassens Nobelfest i höstas. Nisse är precis som de vuxna i klassen en riktig gottegris. Till skillnad från lärarna som gömmer sitt i en låda så skryter Nisse med sina godispåsar, hittills har inget barn vågat smaka.
Två arkeologer dök upp i klassrummet. De hade ett viktigt uppdrag: att avgöra om de föremål som låg framför dem var historiskt äkta – eller bara billiga kopior från en marknad någonstans i Europa. Eleverna hade skapat medeltida föremål i trolldeg. Nu skulle de övertyga arkeologerna om äktheten och samtidigt visa sin kunskap om olika historiska källor och resonera kring trovärdighet. Snabbt hade eleverna hittat på bakgrundshistorier till sina föremål och de gick verkligen in för sina roller.
Tack vare en fin kollega på en grannskola fick jag ta del av en planering i engelska kring Gruffalo. Jag byggde om den så att den passade min undervisning och snart var vi i full gång med att skriva egna berättelser, arbeta med grammatik och färgkoda ordklasser. Och det bästa? Några elever satte upp en egen liten teaterföreställning och spelade den för sina föräldrar på vår julfest. Det här med att dela med sig, det är ju fantastiskt! Tack till dig Emma för att du är så himla bra och inspirerande och att vi kan hjälpas åt trots att vi arbetar på olika skolor.
Sedan 2011 har jag haft en tradition. På varje föräldramöte ska det dansas. Ja, du läste rätt – dans! Det skapar gemenskap, glädje och sänker garden. I år adderade jag en liten ankutmaning, föräldrarna fick leta upp små miniankor, en för varje elev i klassen.Tokigt? Kanske, men framför allt roligt, varmt och minnesvärt. Precis som skolan ska vara. För jag hoppas ju verkligen inte att föräldrarna tänker “ men stackars mitt barn som får ha kul samtidigt som hen lär sig i skolan”. Nej, det skulle de inte tänka 2025. Vi har alla samma mål, att de ska må bra, utvecklas och lära sig nya saker.
Startskottet för hela vår kreativa undervisning under de senaste två åren tog sitt avstamp i elevernas uppgift att bygga en hållbar skola i lego. Det förändrade något i mig som lärare, jag kan inte riktigt sätta fingret på det men tidigare har jag kanske varit mer kreativ med färger i klassrum, roliga aktiviteter men nu plötsligt fick jag självförtroendet att våga skapa mer med eleverna, våga skapa det där kreativa kaoset som egentligen är ordnat kaos. Jag kommer fortsätta att påminna mig själv om den dagen då vi lånade allt lego från fritids, hällde ut på golvet och skapandet satte igång.
Jag är så otroligt stolt över att mina elever vågade nämna att deras dröm är att någon skapar en riktig prototyp av Rocket-Timer. Nu ett halvår senare så är vi igång, både jag och eleverna har lärt oss så otroligt mycket, men framförallt så har vi väckt intresset för entreprenörskap och teknik. Jag möter nu framtidens ingenjörer i klassrummet varje dag!
Alla mina elever är vana att redovisa, de har blivit fantastiskt bra på att gå in i sina roller, våga ställa frågor till publiken och även ge feedback till varandra. Rätt sorts feedback som gynnar både den som presenterar men även resten av lyssnarna. Många vill så gärna berätta/presentera för viktiga vuxna. På bilden får några elever över 100 pedagoger och rektorer att köra en brain break under ett event, därefter presenterade de sin Rocket Timer och berättade varför fler borde arbeta kreativt/tematiskt i sina klassrum.
Tänk att mina elever har förstått det här med lärande på riktigt, att man vinner inget om man inte vågar. De är modiga, de tror på sin egen förmåga och de tänker att de har något viktigt att berätta för andra. Jag håller fullständigt med – ni är framtiden och jag är så glad att jag kan vara med och påverka er väg. När ni bjöd in Katrin Stjernfeldt Jammeh, ja då var det ett självklart JA från hennes sida. Tack till Katrin ännu en gång för att du tog dig tiden att besöka oss. Till er alla – wow vilken fantastisk klass ni är!
Jag har vuxit genom möten, att våga slänga ut frågan till personer som påverkar mitt lärarliv i positiv riktning. Ibland kan det handla om ren inspiration men ibland handlar det också om att de får mig att tro på min egen förmåga. Vi behöver alla bli bättre på att lyfta både oss själva och varandra.
När många säger “hur ska vi hinna det också?” så tänker jag tvärtom. Jag måste baka in det i min undervisning för då blir det dessutom mer effektivt lärande. Allting går smidigare: lektioner, genomförande och utvärdering.
Så hur gör jag? Jag använder ingen specifik metod utan kör min egen blandning av allt jag tycker är bra. Jag strävar alltid efter att vara en förebild för mina elever, inte bara i klassrummet utan även utanför. Jag väljer med omsorg vilka böcker vi läser och diskuterar högt, hur vi pratar om allas olikheter och likheter. Jag använder kooperativt lärandes strukturer för att skapa en gruppdynamik där vi kan samarbeta. Men min största framgångsfaktor i klassrummet är nog att jag tar vara på elevernas intressen. Jag försöker väcka lust genom lustfyllt och kreativt lärande varje dag samtidigt som jag vill få mina elever att le. Citatet på trappen som vi sitter på tycker jag passar bra in.
Varför gör jag allt det här som jag visar i detta inlägg? Jo för att jag vill skapa lustfyllt lärande varje dag. Den bästa föreläsningen som jag varit på i år var den som Beata Kull höll i mitt klassrum för mig och mina kollegor. På bilden ser du det som jag tänker på varje dag, att jag vill tro på mina elevers förmåga och kreativitet för det skapar bättre resultat. Jag är också så tacksam för vänskapen med Fröken Emina som vuxit fram detta läsår.
Kanske tänker någon nu: “Har Dessi några idéer kvar?” Och vet du, det är väl klart att jag har det. Ungefär som att fråga: kommer tomten på julafton? Självklara svaret är ju givetvis JA.
I höst ska jag för första gången undervisa årskurs 6 och jag längtar. Det finns en föreställning om att sexor är “stora” bara för att de är äldst på skolan. Men min erfarenhet säger något annat: barn älskar att vara barn. De behöver fortfarande sagor, överraskningar och en dos magi i vardagen. Och det är just så jag tänker planera min undervisning. När min dotter Billie nyligen plockade fram en hemmagjord trollstav i glitter, kände jag direkt: Den ska jag använda i klassrummet. Tillsammans med en liten hård väska (du vet en sån där som barn älskar att pilla på och öppna försiktigt) blir det mitt magiska spö och min hemliga box. Ibland kommer väskan att innehålla en kluring, ibland ett nytt begrepp, ett mysterium eller kanske en fråga att grubbla på. Det är ingen som vet och det är just det som väcker nyfikenheten. För vilket barn kan motstå att gissa innehållet i en mystisk väska? Vem vet, kanske kommer den innehålla ett nytt tema?
Jag hoppas att jag även nästa läsår får se ögon som glittrar av nyfikenhet. Jag hoppas kunna väcka lusten att lära, vilja veta mer och våga tänka stort. För det är där, i mötet mellan lekfullhet och lärande, som det magiska händer. Bilden nedan är på väskan och till höger ser du tårtan som mina elever ordnade på min födelsedag. Mer fest i klassrummet, det hoppas jag att väskan ska innehålla. Fest innebär ju inte alltid godsaker, utan fest för oss kan ju vara att vi inför ett prov tar på oss skönaste pyjamasen för att avdramatisera det hela. Hos oss är det med andra ord fest hela veckan för vi har alltid kul!
Jobbar du som lärare och är nyfiken på ett klassrumsbesök/mina galna idéer? Hör av dig!
desiree.dahlgren@malmo.se
När jag lyssnade på Beata Kull var det som att någon skruvade upp ljuset i rummet. Hon pratade om att våga ta plats, att våga fråga och att det värsta som kunde hända var ett nej. Så självklart, men också så avgörande. För just där och då började något röra sig i mig. Hon fick mig att tänka större. Jag började våga höra av mig till människor jag beundrade, vågade bjuda in, vågade tro att jag faktiskt kunde få ett ja. Och jag fick det. Jag älskar att se hur mina elever gör likadant. Deras inställning är självklar: “Vad är det värsta som kan hända?” Det var också det där modet som senare fick mig att ta steget och börja blogga.
Ett annat ja ledde till en fika hemma hos Fröken Emina. Fröken Emina är inte bara en inspiratör, hon är numera också en vän. En som lyssnar, bollar idéer, och säger “Kör!” när man tvekar. Hon är genuin, ödmjuk och alltid generös med sin klokskap. Det finns ett lugn över henne som smittar. Men också ett mod, som smittar ännu mer.
Och kanske är det just det som händer när vi vågar ta steget att möta inspirerande människor. När någon annan ser något i en och säger “Kör”. Precis som Beata gjorde. Precis som Emina gör. Ibland tänker jag att jag haft tur. Men samtidigt känner jag att det här händer för att jag vågat. För att jag varit nyfiken. För att jag valt att välja hur min väg ska se ut. Det var nog inte en slump att jag fått så många ja. Jag växer genom möten och jag växer numera också genom att blogga.