När det krävs anpassningar i skolans vardag

För elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som till exempel autism krävs fler anpassningar än i den direkta undervisningen. Vana vid att bara sätta in åtgärder i ämnen som elever inte når målen i, riskerar vi att glömma alla tillfällen och situationer som kanske är ännu svårare. Tillfällen och situationer som, om vi inte kravanpassar, kompenserar för svårigheterna i, tillrättalägger där det är nödvändigt och möjligt, tar enorma mängder av energi och ger stor stress för barnet.

Det rör sig ofta om situationer som raster, matsalen och övergångar mellan lektion och rast. Alla de situationer som vi annars inte behöver fundera så mycket på kräver en medvetenhet och ofta individualiserade åtgärder när du har en elev med till exempel autism eller Asperger.

Jag vill belysa detta med det goda exemplet. Det går att göra annorlunda med varje elevs bästa för ögonen. Det är personalen som arbetar på Kirsebergsskolans skolmatsal ett strålande exempel på.

Kan en elev bara äta köttbullar och makaroner så är det just det som eleven får. Varje dag. Eleven kan ändå träna på att vänja sig vid olika smaker. Men det görs i egen takt och bestäms av eleven själv. Och kanske ska detta tränas i andra situationer och inte i skolan där så mycket energi går åt ändå?

Personalen på Kirsebergsskolans skolmatsal kan alla barns namn. De hälsar på alla barn, ser dem, är där för att hjälpa och lyssna. Inte alla barnen behöver stå i kö för att få sin mat. För en del barn är detta svårt beroende på funktionsnedsättning. Då kan situationen anpassas. Det behöver inte vara svårare än så. Livet har massa tillfällen där barn kan få övning i att stå i kö ändå. Det kanske inte behövs i en skolmatsal också? Där det är så mycket intryck i form av ljud, ljus och rörelse som kräver energi.

På Kirsebergsskolan lägger de upp mat till vissa elever medan andra barn själva tar sin mat. Vill en elev ha ketchup till sin fisk så tar de fram det utan att ifrågasätta. Allt med barnet i fokus. Vad vill just detta barn? Vad behöver han eller hon för att må bra, för att ha egenkontroll över sin situation även i en så vardaglig situation som i skolmatsalen?

När jag säger till Jenny som arbetar i skolmatsalen hur bra jag tycker det är att de bemöter barnen på olika sätt beroende på vad de behöver så menar hon att det är självklart, att något annat inget går. Barn är olika och behöver därför olika typer av hjälp.

Det kanske inte behöver vara mycket svårare än så?

Jag funderar på varför detta kan vara så självklart för vissa och så svårt för andra. Som jag ser det så grundar sig detta bemötande i en övertygelse om att alla barn gör så bra de kan. Och att vi vuxna ska finnas där och stötta, hjälpa, låta varje barn utvecklas oavsett svårigheter, oavsett eventuella funktionsnedsättningar. Men då med stor respekt och en stor portion ödmjukhet.

Kirsebergsskolan fick årets Matglädjepris år 2009.

Motiveringen lever de fortfarande upp till. Varje dag.

Text: Linda Grann