Språket gör någonting med oss

Och inte sällan talar vi om identitet, när vi talar om flerspråkighet och modersmål. Språket gör någonting med oss. I mångt och mycket är vi vårt språk. Den japanske författaren Haruki Murakami beskriver en av sina personer i romanen Kafka på stranden med följande ord: ”Han levde i en värld kringskuren av ett snävt ordförråd.”

Kringskuren och snävt vittnar om att ett begränsat ordförråd begränsar världen, eller kanske: med språket vidgar sig världen, den växer och blir större i takt med ordförrådet. Tanken är inte orimlig.

Det är bland annat därför vi ska ge förskolebarnen 8000-10000 ord med sig när de traskar vidare i det livslånga lärandet. Vi ger dem orden när vi ger oss in i dialogen, när vi talar i fullständiga meningar och med ett varierat språk. Men hur vi än vinnlägger oss och anstränger oss för att tala ett rikt och varierat språk, så når vi inte mot de höjder vi siktar. Vi drar oss runt ganska väl i vardagen med 3000-4000 ord. För att vi ska kunna nå dit vi siktar (8000-10000 ord) så måste vi ta stöd hos experterna. Det är i litteraturen vi finner orden och begreppen som aldrig eller sällan ryms i det som är vardagsspråket. Det är i litteraturen vi finner de lågfrekventa orden, insatta i ett meningsfullt sammanhang och som ibland stödjs av en förklarande illustration. Det är författarna som är vår resurs och bundsförvant när vi rustar barnen med ett rikt ordförråd.

Idag finns det mycket media, utöver litteraturen, som på olika sätt ”ger” barnen språket. Därför kan det avslutningsvis finnas skäl att erinra sig den amerikanske journalisten Chris Hedges ord, som på många sätt ställer sig i dialog med citatet från Haruki Murakami här ovan: ”Jag vill inte att en utarmad masskultur ska ge mig språket med vilket jag beskriver min verklighet.”