Code Week är igång – Häng med på programmeringsfesten
Vad är en lyckad högläsning?
Vi sitter inte så sällan fast i våra föreställningar om vad en lyckad högläsning ska vara, ett slags idealbild som vi jämför våra egna insatser med och som väldigt ofta resulterar i en känsla av att inte riktigt nå dit. Det gäller förresten inte bara högläsning. Vi lever i en tid där idealbilder frodas i en aldrig tidigare skådad omfattning. Men det gäller som sagt även högläsningen med barnen på förskolan.
En djupt förankrad föreställning är att en lyckad högläsning är genomförd när barnen har lyssnat till en bok från pärm till pärm, gärna en större grupp barn. Eller kanske så här: det är lätt att det infinner sig en känsla av misslyckande när ett eller flera av barnen bryter högläsningens krets och inte lyssnar färdigt på boken. Varför det blir så, att barnen inte följer med till sista sidan, kan som bekant bero på en mängd olika faktorer: gruppsammansättning, tid, rum, förståelsehorisonter etcetera.
Tack och lov finns det många andra perspektiv på vad en lyckad högläsning kan vara och bli. Det är i dialogen som språket växer och det är i samtalet om det lästa som en fördjupad förståelse av innehållet träder fram. Det behöver nödvändigtvis inte ske genom en högläsning från pärm till pärm, från första till sista sidan. Ett bokuppslag kan räcka väldigt långt i de språkutvecklande sammanhangen.
Bilderbokens unika uttryck är föreningen av text och illustration. En bild säger mer än tusen ord lyder ett talesätt och det är många gånger riktigt. Kanske är det så att ett uppslag i till exempel Pija Lindenbaums bok Vitvivan och Gullsippan rymmer mer än tusen ord utöver författarens text. Genom att samtala om vad det är som är synligt i illustrationen växer dialogen fram tillsammans med barnen, där ord efter ord hamnar i ett meningsfullt sammanhang. Att på så sätt träda in i boken väcker förväntningar: vad hände innan detta uppslag och vad är det som kommer att hända på nästa sida? Även i hypoteserna om vad som skett och vad som ska hända frodas dialogen och växer språket. Där någonstans inbillar jag mig att det skapas en nyfikenhet att få ta del av boken från pärm till pärm.
Några av många möjliga kriterier på en lyckad högläsning kan vara just detta: att locka, att kittla, att presentera möjligheter och omöjligheter, att ge barnet tillfällen att träda in i kretsen och kliva ut igen och därigenom få växa som läsare. Men låt inte dina och andras föreställningar om vad som är en lyckad högläsning få hindra dig att läsa högt tillsammans med barnen. Börja med ett uppslag och ta det därifrån. Ingen vet var ni kan hamna.
