Yrke ”guldkorns-vaskare”

Om jag skulle översätta dessa rader till mina ord och min syn på det specialpedagogiska uppdraget skulle det låta ungefär ”Specialpedagogens roll – vaska fram guldkorn i varenda unge, kollega och vårdnadshavare och få sedan dessa guldkorn att glimma starkare än allt skrot som kan finnas i dess väg och bli den som påminner din omgivning om att allt är inte guld som glimmar men för mig är du det guldkorn som gjort min dag rik”

Ibland får man gräva både djupt och leta länge för att finna dessa glimmande korn. Det finns vissa dagar som är tunga att ro i land – det är då när man finner dem, guldkornen, som vi behöver påminna varandra om att dom finns. Vi kan inte alla göra stordåd alltid – men vi kan alltid göra små saker som kan betyda mycket – som ett snällt, vänligt ord när det är som tyngst – orden kan var små och enkla att säga, men för mottagaren kanske just den lilla handling gör dennes dag genomförbar och orden kan eka i oändlighet.

I varje klass, i varje kompisgäng, fotbollslag och på varje föräldramöte finns det alltid någon som aldrig mött en guldvaskare. Det finns elever som ständigt utpekas som den bråkiga, hen som inte kan läsa, den som alltid klagar och gnäller eller den som aldrig höjer måluppfyllelsen, de vet alla vilka de är och den vetskapen gör det nästintill omöjligt att bli något annat – det är inte den du är som håller dig tillbaka, utan den du tror att du inte är – om du inte tror att du är en läsare kommer du aldrig att bli det, om du alltid får höra att du är bråkig fortsätter du att bråka och får du alltid se de rödmarkerade svaren i din bok lever du i tron att du inte kan lära. Alla kan inte bli professorer, läkare eller fotbollsproffs – men alla kan bidra med sina styrkor i ett samhälle som bygger på att vi är bra på olika saker, vi kan inte leva i en värld där alla är en Zlatan, hur skulle det se ut?

Självklart kan vi inte i skolans värld blunda för svårigheter och problem som finns och uppstår. Men om vi byggt upp en grund att stå på av alla dessa guldkorn vi möter varje dag så kanske de med sin tyngd får oss att stå kvar när det blåser som mest och när stormen lagt sig kan vi återigen vaska vidare för att stabilisera den grund som då och då kan få en törn – det är enklare att laga små sprickor än att varje gång behöva gjuta en ny grund.

Ring det där extra telefonsamtalet till en vårdnadshavare bara för att berätta att idag kämpade deras barn lite extra för att inte hamna i bråk, eller idag läste hen faktiskt en hel sida på egen hand. Va den som berättar för kollegan i korridoren att du är glad att den personen finns i din närhet, beröm en liten handling och lyft varandra istället för att trycka ner. Vänlighet är som en bumerang, den kommer alltid tillbaka på något sätt – sluta leta efter skrot utan bli den som vaskar fram guldkornen hos din omgivning.