Studieresan börjar före avresan

Det viktigaste är att resan blir en del av undervisningen och inte ett avbrott från den. Eleverna behöver veta varför de ska till en plats, vad de ska undersöka där och hur erfarenheterna ska användas efteråt. Annars finns risken att studieresan blir en rad sevärdheter som snabbt flyter ihop.

När platsen blir en del av undervisningen

Ett enkelt exempel är våra resor till Varbergs fästning. Där arbetar vi med den nordiska medeltidens historia. På vallarna får eleverna roller och gestaltar själva delar av historien. Därefter går vi ner i fästningen tillsammans med guide.

Det är ett upplägg som jag tycker fungerar bra eftersom eleverna först själva måste använda sina kunskaper och sedan möter den autentiska miljön. När de står på vallarna, ser landskapet och därefter går ner i fästningen blir historien mer konkret än när vi enbart arbetar med den i klassrummet.

Samma tanke finns bakom de längre resor jag har organiserat till bland annat Berlin och till Lublin och Warszawa. Där handlar det mycket om 1900-talets europeiska historia, Förintelsen, diktatur, demokrati och minneskultur. På sådana platser blir också själva miljön en källa. Avstånd, byggnader, minnesmärken och det som finns kvar – eller inte finns kvar – väcker frågor som är svåra att skapa på samma sätt i ett klassrum.

Från Malmö till Ravensbrück

Ett exempel där flera platser binds ihop är arbetet med de Vita bussarna och Malmö Borgarskolas egen historia. På skolan finns utställningen Livets väntrum, som berättar om tiden då Malmö Borgarskola användes som reservsjukhus 1945 och tog emot människor som kommit till Sverige efter kriget. Där kan eleverna börja i den egna skolmiljön och möta en historia som annars lätt upplevs som långt borta.

Nästa steg finns bara några kilometer därifrån. Utanför Malmö museum kan vi se en av de Vita bussarna och knyta berättelsen till räddningsaktionen i krigets slutskede. Därefter kan arbetet föras vidare till utställningen om Ravensbrück i Lund.

I höst sluts på sätt och vis cirkeln när vi själva reser till Ravensbrück. Eleverna har då mött historien först på sin egen skola, sedan genom de Vita bussarna i Malmö och genom utställningen i Lund, innan de slutligen står på platsen där många av de människor som kom till Malmö hade varit fångar. För mig är det ett tydligt exempel på vad en studieresa kan göra när den byggs in i undervisningen. Resan till Ravensbrück börjar egentligen långt innan vi sätter oss på bussen.

Förberedelserna är avgörande

En studieresa blir enligt min erfarenhet betydligt bättre om eleverna kommer förberedda. Det behöver inte innebära omfattande uppgifter, men de måste ha en grund att stå på. Inför en resa kan eleverna till exempel arbeta med personer, händelser eller platser som de senare möter. De kan förbereda frågor, göra korta presentationer eller få ansvar för olika delar av programmet. Då förändras deras sätt att se på platsen. De känner igen det de möter och kan koppla det till något de redan har arbetat med. Det gäller även resor med ett mer samtida innehåll. Bryssel och Strasbourg ger till exempel möjlighet att flytta undervisningen om Europa och politiska institutioner från läroboken till de miljöer där besluten faktiskt fattas.

Eleverna måste få vara aktiva

Jag försöker också undvika program där eleverna enbart förflyttas från en guide till nästa. En bra guide kan vara mycket värdefull, men eleverna behöver också få göra något själva. Det kan handla om rollspel, elevredovisningar, frågor, dokumentstudier, observationer eller kortare reflektioner på plats. Det behöver inte vara komplicerat. Det viktiga är att de inte bara blir åskådare. Samtidigt har jag med åren blivit mer försiktig med att fylla varje minut. Det är lätt att vilja få med för mycket när man väl har rest långt. Men ett alltför pressat program kan få motsatt effekt. Hellre några väl valda platser som eleverna hinner förstå än en lång lista där nästa punkt hela tiden väntar.

Erfarenheter från New York

Under 00-talet deltog jag under fem år i den svenska delegationen till UN International Schools internationella vecka i New York. Det var alltså en återkommande internationell vecka varje år. Arbetet började långt före avresan med uttagning av elever och förberedelser kring viktiga internationella frågor. På plats bodde eleverna hos familjer som hade barn på FN-skolan. Det kunde innebära väldigt olika miljöer – ibland hos en familj på Park Avenue, ibland i Brooklyn eller någon annan del av staden. Just värdfamiljerna gjorde att eleverna kom närmare det internationella New York än de hade gjort om vi bara hade bott tillsammans på hotell. De mötte andra ungdomar, andra familjer och andra perspektiv samtidigt som de deltog i den internationella veckan. Det ligger några år tillbaka i tiden, men erfarenheten bekräftade samma sak: det är mötet mellan förberedelserna, platsen och människorna som gör resan betydelsefull.

Resan fortsätter efter hemkomsten

Efterarbetet är minst lika viktigt. Eleverna behöver få använda det de har sett och upplevt. Det kan ske genom diskussioner, skriftliga uppgifter, presentationer eller genom att erfarenheterna vävs in i den fortsatta undervisningen. Det är då studieresan blir något mer än ett minne.

För mig är därför den viktigaste frågan när jag planerar en resa inte först och främst: Vad ska vi hinna se? Utan snarare: Vad ska eleverna förstå bättre därför att vi åker dit? Det behöver inte heller vara en resa till en europeisk huvudstad. Varbergs fästning kan ge lika starka pedagogiska möjligheter som Berlin eller Strasbourg. Det avgörande är vad vi gör av platsen.

Efter många års studieresor är det kanske den erfarenhet jag värdesätter mest: när undervisningen flyttar ut ur klassrummet kan platsen i sig bli en del av undervisningsmaterialet. Men det sker inte automatiskt. Det kräver förberedelser, ett tydligt syfte och elever som får vara aktiva både före, under och efter resan.

Gästbloggare

Stefan Lindhe, gymnasielärare på Borgarskolan i Malmö