Det mellanmänskliga mötet

Vi människor har skapat en miljö som inte tillåter oss att vara just människor, hela människor, med hjärnor och kroppar, känslor och rädslor, osäkerheter och förmågor, goda som dåliga erfarenheter.

Varje person som existerar vid vilket givet tillfälle som helst är ett resultat av en obruten kedja av överlevnad och lärdom, en unik sammansättning atomer som blev vi, och vi, varenda en av oss är fantastiska, bara genom att vi faktiskt finns. Denna medvetenhet har skänkt mig en nyfunnen förståelse för människan, och ett otroligt viktigt perspektiv i praktiserandet av mitt yrke.

Jag vill berätta om en person som jag börjat lära känna mer och mer den senaste tiden. Denna person arbetar som pedagog, brinner för sitt jobb och har hamnat i detta yrke på grund av det hen menar är en genuin kärlek och nyfikenhet för människor. Hen har upplevt att vissa saker i mötet med andra människor är svårt och jobbigt, att hen ibland kan ta saker som elever eller kollegor säger personligt, ta med det hem och älta det, och det skadar hen otroligt mycket. Den här personen önskar att det inte var så, att saker bara rann av och att hen kunde möta varje elev vuxen med kärlek och autenticitet samt vara en god förebild.

Hen menar att elever (och vuxna) verkligen kan trycka på ”knappar” och att detta ibland kunde såra hen djupt och orsaka ångest. Hen skäms verkligen för detta, att något ett barn säger eller gör kan orsaka en så stor skada i hen själv. Hen känner en skam över detta och drar sig för att ta upp detta med kollegor. Det är till och med svårt att erkänna det för sig själv, det går ju emot varför hen älskar att arbeta med det hen gör. Den här personen är jag och under en lång sjukskrivning fick jag tid att verkligen fundera över detta, vad är det som skapar ångest för mig i mitt yrke, vad är det som skapar problem i mötet med elever och varför kan det göra så ont vad ett barn säger och gör?

Vi är alla våra åldrar. Med detta menas att alla personer vi varit i olika faser i livet lever kvar i oss, alla identiteter, erfarenheter, goda som traumatiska, i synnerhet de traumatiska. När vi människor upplever saker som gör ont, specifikt i barndomen, så lämnar vi sällan traumat. Vissa av oss är lyckligt lottade och råkar ha vuxna människor omkring dem som på ett sunt sätt hjälper dem ut ur traumat, eller de obehagliga upplevelserna och skänker dem kärlek och verktyg för kommande prövningar. För majoriteten av oss däremot är verkligheten inte riktigt så behaglig. Då vi, alla vi, är ett resultat av en obruten kedja sedan början av vårt universum. Vi är en del av allt fantastiskt som hänt men också av saker som skadat de som kom innan oss, som vi ärvt och som vi, ofta omedvetet, för vidare. Om denna medvetenheten inte kommer, fortsätter också skadorna. Vi bär med oss dessa som sår på insidan, sår vi inte vet finns men känner effekten av. Sår som motiverar våra handlingar i olika situationer, ligger som grund för osunda mönster i våra liv och framförallt i mötet med andra människor och våra relationer till dem.

Jag gjorde en resa in i mig själv, en resa fri från dömande, fri från stolthet och ego, en resa som grundar sig i kärlek, för mig själv och det jag vill tillägna mitt liv till. Vad jag fann är en osäker, skör och rädd pojke. En pojke som aldrig fått verktyg i livet att navigera i sitt känslolandskap. En pojke som aldrig känt villkorslös kärlek och en pojke som inte förknippar människor med trygghet. Det var mina knappar, eller snarare tillhör dom tolvåriga jag.

Idag är jag trettiotvå år gammal, enligt samhället en vuxen människa. Men att vara vuxen utan perspektiv och självmedvetenhet och förståelse för vad villkorslös kärlek är, till sig själv och andra är inget annat än ett barn som betalar räkningar och köper sina egna kläder.

Vi är allt vi är, och alla vi är. Den osäkra pojken som var så otroligt rädd att inte bli älskad lever kvar i mig, han finns kvar och han är fortfarande sårad. Pojken kan skrika och slåss och bli så arg att han vill göra sönder världen. Inget av detta sker i verkligheten utan yttrar sig snarare i ångest, depressiva episoder, lättretlighet och på många fler sätt. Det är den här pojken som reagerar på något ett barn säger, trots att den vuxna vet bättre så tar barnet i oss skada och agerar ut.

Efter denna insikt så kunde jag inte undvika att se det överallt, ”vuxna” personer vars handlingar ibland motiveras utifrån ett otryggt barns snedvridna världsbild. Det blev snabbt tydligt för mig att detta handlar om en epidemi och att ångestrelaterade problem bland både barn och vuxna inte på något sätt är oförklarliga. Vi har lidit som barn och vi bär med oss detta lidande, och ur detta lidande skapas mer lidande och denna cykel måste brytas och den kan och borde brytas i skolan.

När jag fick chansen att delta i projektet att utforma arbetet med sexualitet och relationer i skolan kände jag två saker: det första är att detta är en naturlig fortsättning på Malmö stads normkritiska arbete och att det är genom vår mänsklighet som vi kommer att lösa skolans och i längden samhällets största problem. Det normkritiska arbetet ämnade att öppna våra ögon för våra positioner i samhället och hur de kan gynna och missgynna oss, en otroligt viktig insikt för varje människa att göra, framförallt dom av oss som är privilegierade och oss som arbetar med människor. Nästa steg är att titta på vår mänsklighet, respektera den, älska den och hylla den och vad är en bättre inkörsport till detta än genom vår sexualitet och våra relationer, genom våra, känslor och rädslor, osäkerheter och förmågor, våra erfarenheter och dem vi är, alla dom vi är.

Text: Ahmed Eldaba