Publicerat:

Detoxade från sociala medier

Camilla Lindskoug är en typisk svensk- och engelsklärare så till vida att hon verkligen älskar att läsa böcker. Flera romaner i veckan blir det. Hon tittar inte på TV och har slutat med sociala medier.
– Jag går och lägger mig klockan nio varje kväll och läser i två timmar.

Trots att Camilla Lindskoug arbetat mycket med digital utveckling i skolan, föredrar hon faktiskt pappersböcker, eller “bokböcker”, som hon säger själv.
– Jag märkte att jag glömde vad jag läst när jag inte hade en fysisk bok, berättar hon.
Trots att Camilla lägger ansenliga summor på nya bokinköp, är hon dock inte någon boksamlare.
– Jag har fem smockfulla Billy-hyllor som jag gallrar ibland. Det får räcka!
Hur har en hårt arbetande småbarnsförälder då tid med allt detta läsande?
– Jag tittar aldrig på TV.

Skippade sociala medier

På senare tid har Camilla dessutom slutat med sociala medier, vilket frigör tid för annat. Hon berättar att hon helt enkelt tröttnade på sitt Facebook-flöde.
– Alla bara pratade om vilken god mat de lagade och vilka fantastiska resor de åkte på. Mitt eget ospännande liv framstod som blekt i jämförelse.
Att ha släppt känns som en befrielse.
– Det är nästan som att detoxa!
Camilla har inte alltid velat bli lärare. Det var någonting som mognade fram under studietiden. I dag, efter 17 år, har hon inga tankar på att byta jobb, och dristar sig till att använda ordet “kall” när hon talar om sitt yrke.
– Det var inte ett kall att bli lärare, men det har nästan blivit det. Det är i alla fall ett riktigt roligt jobb.
Dessutom lyfter hon fram skolans viktiga roll i samhället, en roll som idag är hotad.
– Skolan är den bästa chansen som samhället har att blanda människor, att låta elever med olika bakgrunder och från olika stadsdelar mötas.
Tyvärr förhindras detta, enligt henne, av det fria skolvalet. Camilla är överhuvudtaget skeptisk det allt mer individualistiska samhälle som hon anser att detta är ett uttryck för.
– Jag tror inte på vår tids extrema individualism; allt kan inte vara “jag jag jag”. Det har liksom blivit fult att säga att individen ibland måste stå tillbaka för kollektivet.

Processinriktad undervisning

Vad är det då som gör lärarjobbet så spännande och roligt? Camilla berättar att hon älskar att planera, att fundera över hur hon ska få en elevgrupp att röra sig dit hon vill.
– Jag är som en regissör. Klassrummet är min scen och eleverna är skådespelarna. Hur ska jag göra för att lektionen ska bli som jag vill?
Hon betonar även att man måste tycka om, eller åtminstone hitta försonande drag hos, alla elever. Annars blir det inte bra. I övrigt beskriver hon sin undervisning som “processinriktad” med både kort- och långsiktiga mål.
– Och eleverna måste vara aktiva. Det ska inte vara ett alternativ att sitta passiv.
Tidigare har hon sysslat med IKT-utveckling, men hon ser inte IKT som frälsningen för skolan.
– Jag gick verkligen upp i digitalisering under några år, men nu har jag delvis svängt.
En anledning är att det blivit tydligt att datorer, paddor och telefoner kan vara störningsmoment, speciellt för dem som har det svårast.
– Användning av digitalt stöd i undervisningen ska vara motiverat och genomtänkt, annars får det va!

Fokus språkutveckling

Camilla har tid för utvecklingsarbete i sin roll som förstelärare med inriktning på språkutveckling. Hela skolan har idag ett tydligt fokus på utvecklingsarbete.
– Vi måste hela tiden försöka göra allting bättre och mitt eget mål är att bli en helt fantastiskt lärare, så jag är väldigt självkritisk!

Text: Jonas Andersson, redaktör för Edico där reportaget först publicerades.

Foto: Freddy Billqvist

CAMILLAS BOKTIPS:

Bästa om tonårstjejer: Stål av Silvia Avallone
Bästa om döden: Lincoln i bardo av George Saunders
Bästa toktjocka: A Suitable Boy av Vikram Seth
Bästa dystopiska: Station Eleven av Emily St John Mandel
Bästa reportaget: Det största brottet av Marte Michelet
Bästa framtidsförsäkringen: Om tyrani av Timothy Snyder