Gå direkt till innehållet
Frida sitter vid bord och lutar huvudet i händerna. Frida Dahlström, kurator på Universitetsholmens gymnasium. Foto: Freddy Billqvist

Publicerat:

Att vara kurator i pandemitider

Nyckeln till att må bra är ofta att acceptera sig själv som man är. En livsomvälvande händelse fick Frida Dahlström att inse det. Som kurator på Universitetsholmens gymnasium sprider hon numera den känslan till eleverna.
– Jag försöker ständigt bekräfta dem i att de är bra precis som de är. Att de ska hitta någon slags acceptans för sig själva, säger hon.

Att leva mitt i en pandemi kan vara svårt och förvirrande för vem som helst. Men det är kanske än mer förvirrande om man är ung och går i gymnasiet. Frida Dahlström märker av en stor förändring med fler elever som kommer för att prata med henne.

– Det är mer än någonsin faktiskt. Det är många fler elever som kommer spontant nu, säger hon.

Men det behöver nödvändigtvis inte enbart bero på att många elever mår sämre på grund av att undervisningen varit på distans.

LÄS MER: Komvux Malmös studieverkstad ställde om och blev digital.

– När distansen kom i våras så var det som att det vidgade perspektiven om hur man kan nå fram till elever. Det ökade flexibiliteten för hur mötet kan gå till.

Tröskel har sänkts

När skolorna var stängda träffade Frida Dahlström bland annat elever utomhus och såklart ersattes det fysiska mötet med telefonen eller datorn. Det senare har levt kvar när eleverna kom tillbaka till skolan när höstterminen startade.

Det i sin tur kan ha gjort tröskeln lägre för att komma och prata, tror Frida Dahlström. Samtidigt finns det vissa elever som haft det tuffare att tillgodogöra sig undervisningen på distans. Universitetsholmens flytt till Agneslundsvägen kan också ha skapat en del oro för en del elever. Oavsett anledning försöker Frida Dahlström och hennes kollegor att stötta.

– Det kan också vara förvirrande att förhålla sig till att man som 18-åring till exempel inte ska gå på fest, träffa många vänner eller liknande, men samtidigt håller skolan öppet med över 600 elever. Det är mycket man ska förhålla sig till som ungdom. Att på det få oket av att ta ansvar för andras hälsa tror jag kan bli lite tungt och bära för vissa.

Hon tror framförallt hennes roll inom elevhälsan fyller en viktig funktion inte minst genom att visa att det finns någon som lyssnar på elevernas problem. Kontakten med elevhälsan kan på olika sätt avdramatisera något som annars kan kännas som ett ganska stort steg.

– Att veta att det går att prata med någon om lite tyngre saker, att den platsen finns ganska nära kan vara en trygghet för många.

Egna erfarenheter som formade

Det är mötet med eleverna som driver Frida Dahlström och de tillfällen hon faktiskt kan se att hon gör skillnad med sitt stöd.

Hon vet själv vilken betydelse det kan ha att någon lyssnar och ser en för den man är. När Frida Dahlström var 18 år gammal blev hon livshotande sjuk av en hjärnhinneinflammation. Hon klarade sig, men allt minne fram tills sjukdomen hade raderats.

– Jag fick lära mig allt på nytt igen.

Vägen tillbaka blev lång. Till en början letade Frida Dahlström efter den person hon tidigare hade varit. Eller den person som hon trodde att hon varit. Hon mindes ju inte. Istället blev det en process där hon till slut kunde landa i sig själv som tillräckligt bra.

Det var flera händelser under rehabiliteringen som fick henne att landa i sitt yrkesval. På sjukhuset fanns en psykolog som enbart fick henne att känna sig liten genom diverse tester och jämförelser. Istället blev sjukgymnasten Frida Dahlströms räddning.

– Hon lyssnade på mig, det var så enkelt. Hon förklarade saker på ett sätt som var begripligt för mig. Det handlade egentligen bara om det mänskliga mötet och att det var någon som lyssnade på mig. Jag ville vara en sådan person.

Elever ska känna stolthet

Frida Dahlström bestämde sig där och då att hon skulle sträva efter att bli en person som människor mår bra och får energi av att träffa. Sjukdomen och hennes väg tillbaka är något hon tar med sig när hon ska stötta eleverna.

– Jag tänker fortfarande på det som hände mig varje dag. Men det är inte så att det tynger mig. Det är snarare så att jag känner stolthet över mig själv. Och det är det jag vill förmedla till eleverna också tror jag. Jag försöker lyfta dem på så sätt att de ska känna stolthet i de personer de är.

Text: Pär Trulsson, redaktör Edico där artikeln först publicerades.

Foto: Freddy Billqvist.