Sara Änghede Haraldsson, grundskollärare, specialpedagog och processledare för translanguaging på Lorensborgsskolan.

Publicerat:

“Verktyg för att synliggöra kunskap”

Sara Änghede Haraldsson, grundskollärare, specialpedagog och processledare för translanguaging på Lorensborgsskolan, svarar på “Skicka vidare”-frågorna från Birgitta Ryding.

– Hur ser du på Translanguaging?

– Translanguaging ser jag som en möjlighet och ett verktyg för elever att synliggöra både sin kunskap och sin plats på en skola och i en klass. En människas identitet byggs upp av hennes språk. Berövas hon språket, kan hon förlora möjligheten att socialisera, göra sig förstådd och förstå andra, utvecklas, lära sig, få en plats i en grupp, etc. Med translanguaging som förhållningssätt i ett klassrum eller på en skola öppnas möjligheter upp för eleven att visa sin kunskap på olika språk. Förståelsen för vad språk är breddas, eleverna blir intresserade och nyfikna på ords olika betydelse på olika språk och eleverna blir stolta och stärks i sig själva när de ser att den kunskap de har om ett språk eller på ett språk (exempelvis en nyanländ elev) har ett värde i skolan. Translanguaging är för mig främst ett förhållningssätt till språk som innebär att alla språk är lika mycket värda. Att vi skapar möjligheter för elever att använda olika språk i skolan i syfte att utveckla elevens språk. Både svenska och elevens förstaspråk.

– Hur skulle en Malmöelevs drömskola se ut tycker du?

– En Malmöelevs bästa skola, eller drömskola, tänker jag mig ser till eleven som individ. En “Malmöelev” är svårdefinierad. Det finns ingen generell bild av “Malmöelever”, tänker jag. Jo, att denna grupp är motsatsen till homogen. Elever i Malmö har, enligt min erfarenhet, väldigt olika bakgrund, erfarenheter, kunskaper, hemförhållanden, förståelse för språk, samhälle, kunskap om sociala färdigheter etc. Så om jag ska kunna säga något som innefattar alla dessa individers drömskola så måste jag vända blicken mot skolorna och vi som jobbar här. Vi behöver få utrymme och möjlighet att möta varje elev utan fördomar och med förståelse för alla elevers olikheter så att vi kan hjälpa dem att nå så långt de kan.

– Har du något minne från din egen skoltid som idag skulle te sig mycket märkligt?

– Min egen skoltid, i grundskola och gymnasium, i Kristianstad, känns väldigt avlägsen och nära på samma gång. Kanske kommer det alltid att vara så. Upplevelser, minnen och erfarenheter från skoltiden fastnar lätt och skapar känslor som man bär med sig. Trots att jag arbetat många år i skolan har jag starka minnen och känslor från vissa klassrum, vem jag var där och då och att dessa har präglat mig under uppväxten. Jag var en tyst elev. Den blyga flickan som aldrig räckte upp handen. I skolsituationer blev detta min identitet. Utanför den miljön var jag någon annan men just i skolsituationer var jag den personen. Jag visste inte, förstod inte och kunde inte gå utanför den rollen själv och jag minns inte att någon enda vuxen försökte hjälpa mig. Jag hoppas och tror att min erfarenhet av att vara osynlig i skolan inte skulle kunna ske i dagens skola. Att vi pedagoger istället lyckas se varje elev och hjälpa henne eller honom till utveckling, både kunskapsmässigt och på ett personligt plan.

– Vem vill du skicka vidare till?

– Jag vill skicka vidare till Maria Schedvin, skolbibliotekarie på Oxievångsskolan. Mina frågor:

– Har du tips och tankar kring hur skolor kan arbeta med språkutveckling och flerspråkighet?

– Vad är det bästa med att arbeta med skolbibliotek/mediatek?

– Vad fick dig att välja ditt yrke?