Resan och boendet finansieras av Erasmus.

Detta är min berättelse från resan.

Måndag

Vi anländer till staden efter lunch. På eftermiddagen får vi en rundtur av rektorn på en kommunal skola som två i gruppen ska vara på under veckan. Vi blir insläppta på en innergård som under den tiden var tom för de yngsta barnen sov och de andra var i klassrummen. Eller ja, gården var nästan helt tom. I en hörna bor det två kaniner som skolans elever tillsammans med lärarna tar hand om. Jag kommer att tänka på Biesta (2021), professor i pedagogik, och hans övertygelse om att det i alla utbildningssammanhang borde ske möten med växter, djur, andra barn/studenter och med sin egen person.

Där utbildningens uppgift blir att stärka mogna relationer till världen, genom att ge möjligheten att praktisera och utforska sådana relationer. Att “vara i världen men inte i centrum av världen” istället för att bara följa sina egna behov. Under veckan får vi se att barnen på våra två skolor får möta allt från kaniner, fjärilslarver, planteringar och ett akvarium med räkor. 

En stor skillnad från Sverige är att i Frankrike ses det som att barnens utbildning börjar när de är tre år. De yngsta barnen på skolorna är alltså tre år medan de som är yngre går i en annan slags verksamhet där det inte finns någon läroplan att följa.

Rektorn berättar att de är en lärare per klass tillsammans med en assistent. Det är omkring 22 barn per grupp här men kan vara högre vissa år.

Efter vi kikat in i sista klassrummet börjar deras gård fyllas på av barnen på skolan som börjar leka för fullt. Ett barn går in med en lärare för att fylla på vatten till kaninerna.

Vi tackar för rundturen. Dagen efter ska vi jobbskugga lärare från kl. 8.30 till 17.00. Skolan är obligatorisk från att barnen är tre år i Frankrike och den pågår fram till kl. 17 varje dag. När barnen är mellan 3-4 år kan föräldrarna välja att inte lämna för eftermiddagspasset, men efter det året är även det obligatoriskt. Barnens lunch är något som familjerna betalar själva där priset justeras utifrån familjens ekonomi i de kommunala skolorna medan det i de privata är samma för alla.

En annan stor sak som sticker ut är att de flesta skolor i landet har stängt varje onsdag. En paus mitt i veckan för både barn och vuxna. Lärarna på den kommunala skolan får betalt för 24h undervisning i deras klass varje vecka och en som vi pratade med berättade att hon lägger ungefär 6h timmar i veckan på allt för- och efterarbete, där en del av den tiden läggs på onsdagen. Alla lärare har femårig utbildning som ger dem behörighet att både jobba med de yngsta barnen och en bit upp i grundskolan. De är lediga under sommarlovet, när vi har en veckas påsklov exempelvis har man istället två veckor för både lärare och barnen. Sen verkar de som lärarna använder en del av den tiden till egen planering inför året.

Lärare på skolorna i Frankrike har stor frihet att forma sin egen undervisning, sitt material och sin pedagogik. Men i jämförelse med Sverige där vi har strävansmål i förskolan så har man krav på sig utifrån den statliga läroplanen att när barnen är sex år så ska de kunna vissa saker, exempelvis att alla barn ska kunna skriva skrivstil. Deras läroplan för de yngsta barnen beskrevs av en rektor på en annan skola vara 40 sidor lång med text och exempel på hur olika områden ska arbetas med och varför det är viktigt. Sammanlagt var det ett par sidor av läroplanens mål att följa. Men vägen dit äger du som enskild lärare.

Det låter ju härligt med så mycket ledighet under året. Jag har inte nämnt heller att lärarna har två timmars lunchrast varje dag. Men det finns olika sidor av samma mynt. Deras löneutveckling är låg, i nationell media förminskar landets utbildningsminister lärare som jobbar med yngre barn och vägen till att hitta ett jobb på en skola man önskar vara på är en helt annan historia. Det är en resa genom ett absurt poängsystem där du slängs runt som en vante mellan skolor och städer i jakt över att samla in tillräckligt med poäng (som du då använder för att kunna försöka jobba där du vill). Du har inte mycket att säga till om eller välja och vissa fastnar i det systemet i många år.

På måndagen förväntas du undervisa 4-åringar på en skola, på tisdag 8-åringar i en annan stad med dåliga förbindelser och på onsdag 11-åringar på en helt annan ort osv. Många nyutexaminerade lärare blir utbrända under denna period. Du får poäng om du exempelvis är gift och har ett visst antal mils pendling till era arbetsplatser. Om ni sen genomför en skillsmässa så förlorar ni dessa poäng som en extra gåva att förgylla tillvaron med. Du får också ett poäng varje år du är verksam. När du tilldelats en fast plats efter att hoppat runt så nollställs dina poäng igen. Så man får hoppas att du trivs där!

Nu är det dags att lämna poängsystemet bakom oss och hoppa in i det klassrummet där jag jobbskuggade en lärare. Barnen i hennes klass är mellan fem och sju år. Jag och två andra ska under veckan vara i olika klasser på en privat skola som arbetar utifrån den statliga läroplanen. 

Tisdag

Vi anländer till skolan på morgonen efter resa med tåg och buss. Det var glädjande att se att stadens kollektivtrafik var helt gratis för de boende i staden. Vi andra får betala ca 130 kr för att kunna åka så mycket vi ville i 72h. Kollektivtrafiken flöt på otroligt bra och tänk vilka vinster det skapar i samhället att kunna röra sig fritt i staden oavsett storlek på plånbok och för vår miljö när färre tar bilen. Stor skillnad på hur de ansvariga hos oss prioriterar med kontinuerligt ökande priser…

Rektorn på skolan står vid ingången precis som varje morgon och välkomnar familjerna. Jag visas vidare till mitt klassrum. Läraren berättar att barnen tränat lite på engelska och alla välkomnar mig genom att säga “hello!”. Rummet ser ut som hur jag föreställer mig ett klassrum i en skolmiljö. Alla barn har fasta sittplatser vid borden och sätter igång med olika uppgifter direkt när de kommer vid kl. 8.30. De barn som är sju år arbetar utifrån sina skolböcker medan de yngre jobbar med bokstäver och matematik på andra sätt.

Det är en utmaning att de alla är i samma klassrum med blandade åldrar. Lärarens lösning är att hon håller i en form av undervisning med de äldsta barnen vid en del medan assistenten mer ansvarar för de yngre barnen. Alla har uppgifter enskilt som gör att vissa bord är det ingen vuxen vid. Jag ser att alla barnen är igång med stort fokus. Men de får inte prata med varandra under tiden som undervisningen pågår, även viskningar eller små skratt möts av ett “sch!” från läraren eller assistenten. Jag upplever att vissa barn som blir tystade på det sättet ser lite oroliga ut en kort stund medan andra inte reagerar och fortsätter viska med sin kompis en kort stund därpå. I senare samtal med resten av resegruppen blir det tydligt att det skiljer sig mycket mellan skolor och även inom samma skola i hur detta med tillåten ljudnivå och barns delaktighet ser ut. 

Barnen blir klara efterhand med sin uppgift och går för att visa det för läraren som bekräftar om det var rätt. Nu är klockan nio och nästa steg väntar. För är det något som framträder mycket i mina observationer är det att min lärare hadt en väldigt tydlig grundstruktur för varje dag som hon och barnen kände igen väl. 

Något jag hade som extra intresse att undersöka under resan var att kolla hur de arbetar med barnens fysiska rörelse och motoriska utveckling i vardagen. Vilket tur att hamna med en lärare som jobbar mycket med detta! Det var tisdag och därför var det dags för stafett på gården och barnen ställer sig i tre led. På lärarens utrop sätter de iväg med sina stafettpinnar i full fart. Här ute får jag se en annan frihet och samspel mellan barnen, mycket skratt, bus och närhet till varandra.

Läraren utvecklar aktiviteten på olika sätt efterhand, bland annat med att tillföra bollar istället som de får studsa till varandra när de ska bytas av. Det märks på hur snabbt det gick och barnens löpteknik att detta var något de måste göra regelbundet. Förutom i leken som pågår på deras raster utomhus så berättade läraren att hon har ett schema under veckan för “sport”.

Varje dag sker det klockan 9-9.30. Det jag snappar upp var att en dag i veckan träffar de skolans gympalärare, på tisdagar är fokuset på att springa, torsdagar är det dans och på fredagar parkour i gympasalen. Det ser ut som barnen verkade tycka denna del var väldigt kul och vi vet ju också hur viktig det är för hälsan, och för att kunna få fler möjligheter att leka och utforska tillsammans. Eller för den delen för hjärnan som när rörelser tränats upp och sker på automatik istället kan frigöra utrymme för bättre minnesförmåga, koncentration och lärande.

Väl där inne får barnen dricka vatten och går sedan och sätter sig vid sina platser. Där sätter de igång där de avslutade senast. En stund är två andra assistenter i klassrummet och stöttar två barn som behöver extra stöd. Det är fokus på språk, bokstäver och läsande. De jobbar med hur vissa bokstavskombinationer låter och uttalas. Läraren projicerar från en skolbok för de äldsta som läser om vulkaner. Samtidigt sitter de yngre barnen med sina uppgifter som handlar om ord med de utvalda bokstäverna i fokus. Det var liknande första passet där alla barnen är igång med sitt och fokuserade. Fortfarande är det relativt tyst i klassrummet och inte mer samtal mellan barnen än få viskningar.

Skillnaden från i morse var att nu när några var klara så får de ta fram leksaker från lådorna. Ett barn sitter i mitten av klassrummet och konstruerar ihop ett tåg. Några av de yngre sitter vid ett bord en bit ifrån och tittar avundsjukt och intresserat på hur tågbygget går samtidigt som assistenten vid deras bord pratar om något. En stund senare springer fem och sexåringarna ut medan sjuåringarna stannar kvar lite längre med läraren.

Efter utevistelsen blir det samma upplägg som innan. Man utgår från färdiga mallar med olika syften, som är laminerade och tydliga. Nu ändras det från skrivande och språk till matematik i fokus för de äldre barnen som håller på med addition. De yngre jobbar med bokstaven L, att höra den, hitta den i ord och skriva den. Något barn ska forma den med hjälp av lera. Allt under i stort sett total tystnad mellan barnen. Tjugo minuter senare öppnas det upp lite igen, några barn plockar undan, det tillåts samtal till en viss gräns.

Jag ser hur kontakten mellan barnen ökar, några leker med en tärning, andra spelar kort. Jag tolkar det som att utifrån tydligheten i materialet/uppgiften ökar möjligheten för barnen att vara självgående i det vilket gör att läraren kan gå runt och stötta där det behövs. Efter tiden går blir det mer liv och man hör barns röster i klassrummet igen. Jag tyckte det kändes härligt. Klockan 11.30 plockar barnen undan sina saker och det är dags att sjunga deras “trädgårdssång” utifrån ett tema de arbetar med. Efter det samlas alla barnen på golvet och läraren läser en bok. 

Efter bokläsningen är det dags för att använda bandspelaren igen men den här gången med mer fokus på rörelse. Det som följer blir ett ögonblick från resan som fastnar lite extra hos mig. Det blir fullt liv i klassrummet. Sångerna var alla genomtänkta, de innehåller danssteg, övningar med balans, koordination, begrepp för kroppen. Det är lek, skratt, piruetter och klappövningar. Läraren och assistenten deltar i allt och stöttar de barn som behövde.

Klassikerna “A Ram Sam Sam” och ”Huvud, axlar, knä och tå” samt flera andra jag aldrig hört körs. Jag ser hos alla barnen hur deras ögon glimmar och vilken kraft det finns i de estetiska uttryckssätten. Och jag tror det bidrog att de gjorde det tillsammans med sin lärare. Det är självklart inte så överallt men jag har en upplevelse att många förskolor har tappat denna sortens dans, rörelse och sång där man bara använder sina kroppar och röster (eller med hjälp av högtalare som stöd). Istället används Youtube och rörelseklipp därifrån som barnen tittar på och härmar. Jag har själv gjort alla varianter som förskollärare.

Jag säger inte att det också kan vara något kul och lärorikt att använda. Men jag upplever att det är en metod som kan ta över och riskera bli det enda vi erbjuder kopplat till sådana här sortens aktiviteter. Och vår förmåga att fånga barngruppens uppmärksamhet och vara förebilder själva kan riskera att tyna bort. När jag sitter där på den lilla barnstolen med min anteckningsbok slår det mig att det är verkligen något helt annat att göra det utan en projicering på en vägg som fångar våra blickar och fokus, att göra det verkligen tillsammans, där vi kan härma varandra och titta andra människor i ögonen under tiden. Det känns mycket mer levande, roligt och antagligen mer lärorikt för vi distraheras inte av intrycken från videon.

Efter lunch, utevistelse och raster har klockan blivit 14.45 och olika stationer är igång i klassrummet. Det är precis som innan förberett material som utgångspunkt. Något bord jobbar med bilder och där de ska koppla ihop rätt ord. Andra färgar matematiska former, klipper ut dem och ska sedan limma fast dem i form av en blomma eller fjäril. Klassrummet ska återigen vara nästan helt tyst förutom när de pratade med läraren eller assistenten.

Jag sitter där och funderar på var barnens egna skapande finns. Allt har hittills varit färdiga mallar som kan hjälpa till att göra det tydligt och få till olika riktade utmaningar, men som endast är kopplat till ett rätt svar och barnets enskilda prestation. Det är också tydligt att inomhus var det läraren som styr vilka lekar och aktiviteter som var tillgängliga. Utomhus var det mer barnens egna arena. Jag funderar också kring begreppen being och becoming som handlar om vilken barnsyn de vuxna har. Being står för att se barnet här och nu, och becoming för vad barnet kommer utvecklas till, en vuxen (Dolk 2013).

Jag kan tänka mig att de tydliga kraven i den franska läroplanen om vad alla barnen ska ha uppnått vid sex år gör olika saker med lärarnas fokus och arbete. Det kan både bli mer målinriktat och väl planerat utifrån barnens progression och att det hjälper till att de ser till att erbjuda aktiviteter som är stimulerande och utvecklande inom alla olika läroplansområden. Det kan också kanske göra att man fastnar i becoming-tänkandet och inte låter barnet bara vara här och nu och att det värdesätts i sin egen rätt. Istället ska vi alltid framåt, där barnen får bekräftelse endast i sin prestation med blicken på framtiden. Samtidigt som det också förstås är bra för barnen även i nuet att få utveckla sina kunskaper och kompetenser att lösa problem och ta del av exempelvis deras språk. För språk är som bekant makt.

Klockan är nu halv fyra och dags för mellanmål. Till deras utegård tar de med sig sina matlådor hemifrån med varianter av bland annat kex, kakor, våfflor, choklad (ja, det är väldigt mycket sött i Frankrike!), någon enstaka frukt och capri-sun.

Efter mellanmålet blir det fler aktiviteter inne i klassrummet. Några spelar UNO, andra kort, några förbereder presenter till mors dag. En grupp sitter med läraren och spelar ett taktilt spel där varje barn ska känna i en påse och hitta just de saker som fanns bild av på deras spelbräde. Barnen har under dagen varit igång i ca 30-45 min och sedan fått “rast” där ute. Den här balansen mellan fokuserat arbete och rörelse utomhus verkar ha effekt för även om klockan nu är efter kl. 16 så upplevs barnen igång med olika saker och inte så trötta.

Vid halv fem hämtar de sina väskor, ställer i ordning stolar och samlas på golvet. Läraren läser en till bok denna gången om frukter. Barnen är delaktiga i läsandet och svarar på frågor, hon berättar om olika fruktkategorier. Nu börjar det bli svårare för vissa att fokusera sig. Något barn lyssnar inte på boken och räknar barnen istället. Andra gäspar. Det märks att läraren har en plan med läsandet och att använda ett rikt kunskapsspråk kring det hon pratar om, oavsett om det är under arbete vid tavlan eller vid bokläsning. Hon berättar om hur frukterna ser ut, hur och var de växer etc.

Klockan blir 16.45 och barnens föräldrar börjar dyka upp ute på gården.

Det var en dag med många intryck och jag avrundar dagens observation med en egen stor gäsp innan jag tackar för mig. 

Onsdag och torsdag

Idag är det onsdag och skolan är stängd. Vi har ändå en möjlighet att träffa några lärare från skolan och rektorn för samtal om våra observationer och jämförande mellan ländernas olika skolsystem. 

Vi hoppar till torsdagen som var sista dagen för jobbskuggandet. Jag hade reagerat på tystandet av barnen som även skedde när det redan var låg ljudnivå i klassrummet och även om de bara pratade med varandra om uppgifterna. Det kändes lite nervöst att komma med en kritisk fråga efter så kort tid men det var bara att köra. Jag frågar läraren den morgonen om varför de vuxna tystade barnen så, till och med när de pratade tyst med varandra. Hon svarar att det hjälper barnen att fokusera vid läsning och att hon själv har svårt att fokusera vid mycket ljud. Hon berättar också att de lyssnar på hennes uppmaningar ibland och ibland inte. Jag känner inte att jag kan pressa på mer utan tackar för svaret. Det roligaste var att jag tror att min fråga sätter lite spår. För dagen blir något annorlunda än i tisdags.

Vi börjar klockan nio med dans till musik i gympasalen. Det är så häftigt att se. Återigen låtar och rörelser som utmanar barnen på många sätt samtidigt som de verkar ha väldigt roligt. Massa rörelser med olika utmaningar för deras handrörelser, steg med fötterna, upp och ner med kroppen. De dansar i rader, två och två, i ring. Det är så mycket rörelseglädje i rummet och låtarna fyllda med utmanande och begrepp som hjälper till i förståelsen. Det håller på i 30 min med lite avslappning på slutet.

Barnen smyger sedan tillbaka till klassrummet och arbetet fortsätter i linje med andra dagen. Denna dagen är det mer fokus på matematik. De äldre barnen får möta samma tal i text, siffror, skriva det och räkna till det med hjälp av låtsaspengar och kulramar. Något som framträder under veckan är just det att barnen får möta samma saker i olika format. Det är lite mer rörelse i rummet idag mellan borden och mer tillåtande klimat till samtal mellan barnen. Jag kan se lite mer glädje mellan barnen utifrån detta i deras samtal och även att läraren verkar mer avslappnad. Denna dag förstår jag även deras system med ansvarsområden. Det har en rutin att ge dem ansvarsområden som roterar varje vecka. Det är exempelvis vilket barn som lämnar viktiga papper till rektorn eller är ansvarig för ta fram sportutrustningen. Men det roligaste, och någon jag aldrig tidigare sett, är att de har ett ansvarsområde som kallades för “vikarien”. Det betyder helt enkelt vilket barn som är vikarie om något barn med ett annat ansvarsområde är sjukt. Struktur var ordet, ja.

På gården cyklar och leker barnen med varandra. Eller vattnar några växter med en lärare. Jag har inte sett någon lärare eller assistent leka med barnen utomhus än så länge utan de aktiverar sig själva. Men idag dyker en yngre praktikant upp som ska vara på skolan en vecka. Han leker kurragömma med barnen, pjätt och interagerar med dem. Han får direkt tjugo barn runt sig som alla vill vara med. Han håller också armen om ett barn som är lite oroligt och håller handen med två barn när de ska gå in i klassrummet. Det låter kanske inte så spännande att skriva om men det sticker ut för såg inte den nära omsorgen eller lekande vuxen i någon annan situation, utan de höll mer koll eller pratade med varandra. Det kan vara svårt att ge mer om man är två vuxna på så många barn eller så handlar det om hur man ser på lärarens roll. Eller så tänker man att barnen bäst lär sig genom att själva behöva hitta lekar, lösa problem och samarbeta. Kanske är relationsskapande och leken något som hamnat i bakgrunden i ett sammanhang där många mätbara resultat ska uppnås? Säkert är det en kombination av många delar men det var kul att se den kulturbrytande praktikantens arbete och barnens glädjefulla reaktioner. 

Det förekommer fortfarande i mitt tycke ändå ett par onödiga tystanden av barnen sen när vi kommer in för mer planerade aktiviteter. Men de är helt klart färre än förra gången och det lossnar upp allt mer under dagen. Barnen pratar med varandra vid borden och skojar med varandra. Assistenten slänger iväg något “Sch!” men de funkar inte. Barnen fortsätter men håller sig på en nivå som inte påverkar arbetsklimatet i rummet. Några samtalar om en bok som de tittar på tillsammans. Alla är igång med olika saker, klipper, ritar och räknar.

Innan lunchen kör läraren en gemensam undervisning inför hela klassen där hon projicerar en bild över en bondgård på tavlan. Där finns det bilder på olika djur och insekter som lever där. Återigen märker jag att hon har ett stort kunskapsspråk utifrån det jag kan utläsa. Det är inte bara att säga vad de heter utan hon pratar mycket kring djuren och insekter, vad de äter och var de bor etc.. Mycket detaljer och begrepp runtomkring och barnen är delaktiga i samtalet. Alla utom tre barn som har checkat ut och gör annat vid ett bord.

Vid 11.30 är det mycket samtal i klassrummet. Barn hänger över stolar, de skämtar med varandra och går runt. Läraren fortsätter sitt djur- och insektstema och hämtar in ett akvarium med fjärilslarver som barnen har följt sedan början. De är framme nu vid att vara tjocka larver. Barnen samlas fascinerade runt omkring och läraren fortsätter prata om fjärilens olika stadier. Det blir mer och mer sprallig lek i klassrummet och varken läraren eller assistenten gör något åt det trots att ljudnivån är klart högre än vad som tidigare varit nolltolerans kring.

För mig börjar det kännas mer bekant i hur en avdelning på en förskola i Malmö brukar låta. Tio minuter senare tar läraren fram en bok som handlar om frukter och läser för barnen som samlas på golvet framför. Sedan blir det sång på engelska och rörelser med hjälp av bandspelare som spelar “One little finger”. Jag märker under detta besök att deras sånger är mer varierade när det kommer till form och nivå av utmaningar kopplat till rörelser och begrepp. Det ser såklart olika ut hos oss men min bild är att sång och musik är något som till högre grad sker regelbundet hos de yngsta barnen på förskolan och att vi ibland kan allt för länge använda samma sånger eller lägga det på en för enkel nivå.

Det kan finnas en trygghet hos pedagoger att köra sånger man redan kan men vi behöver tänka kring hur vi språkligt och motoriskt kan utmana barnen vidare – samtidigt som vi har kul av att sjunga och röra oss tillsammans och lära oss nya saker. Har vi samma enklare sånger vi alltid kör år efter år är det stor risk att det inte blir en särskilt rolig eller lärorik stund för varken små eller stora.

När dagen är slut tackar jag min lärare för att jag fick vara i hennes klassrum under veckan. Hon hoppas att jag lärde mig något nytt från besöket.

Det gjorde jag verkligen! Flera saker kommer att behöva funderas vidare kring. Det är lätt att bli smittad av det sammanhang man är i, som en kollega uttryckte det. Jag har i alla fall fått mycket inspiration att fortsätta utveckla våra förskolors arbete med barns fysiska rörelse tillsammans med kollegor, pedagoger, barn och vårdnadshavare. Sen tror jag att vi också har saker här hemma att göra kopplat till att utveckla vårt arbete med andra delar av läroplanens målområden, där vi nog kan behöva tillföra mer tydligt material och arbeta mer uppgiftsbaserat med exempelvis literacy, språkutveckling och matematik. Jag tänker inte att något annat ska tas bort men att det kan vara ett roligt och lärorikt tillägg för barnen att också arbeta på det sättet. Det kan bidra till att barnen erbjuds en mer mångsidig utbildning helt enkelt som då kan möta fler barns behov och sätt att lära sig. 

Jag ser framför mig att det går att bygga en gemensam struktur för dessa uppgifter/mallar så att inte alla behöver uppfinna hjulet.

Nyckelordet, som oftast, är väl att hitta en balans mellan olika pedagogiska perspektiv och metoder. Det ska bli spännande att fundera vidare kring och testa sig fram vad det kan innebära i praktiken.