Läslusten är död – länge leve språkutvecklingen…

Vi befann oss i slutspurten av genuspilotutbildningen med Elizabeth Florez och Karin Jannert- Romée, och skulle snart lämna in vår handlingsplan till en mindre aktionsforskning på Mediegymnasiet inom området “språk och genus” under ledning av Eva Bringéus.

Läser bara om jag måste

Till skillnad från (många av) våra elever är vi båda stora bokslukare, vi älskar att läsa och det har vi gjort sedan vi var barn. Våra elever läser helst inte och vi vet vet vad vi talar om; under flera års tid har vi genomfört en enkätundersökning med 1:orna inför deras första projekt “My Media”.

Resultatet har gång på gång visat att en stor del av eleverna bara läser om de måste, det vill säga i skolan. MEN, någon större skillnad mellan killar och tjejer kunde vi inte med den godaste vilja i världen se i just dessa klasser. En liten missräkning med tanke på det genusperspektiv vi gärna vill ha med i aktionsforskningen. Under utbildningen till genuspiloter hade vi ju bland annat tagit del av Gunilla Molloys forskningsresultat i boken “När pojkar läser och skriver”. Eleverna på Mediegymnasiet var speciella på många sätt och vi kunde inget annat göra än att utgå ifrån det.

Ett mediefenomen

Inom ramen för ämnet “Medier, samhälle och kommunikation” hade vi diskuterat i klasserna. Radikalt minskad bokläsning hos den yngre generationen är ju liksom papperstidningens tynande tillvaro, ett mediafenomen som är väl värt att reflektera över tillsammans med eleverna.

Samtidigt visade vår enkätundersökning att det troligen inte handlade om mediet i sig, pappersboken alltså, eftersom intresset för ljudböcker och e-böcker var mycket lågt.(Enkätundersökning med elever från Mediegymnasiet 2013)

När vi diskuterade läsning suckades och stönades det från eleverna. “Det är tråkigt och jobbigt på samma gång”, “Jag kollar mycket hellre på filmen när den kommer”, “Varför ska jag läsa, jag ska ju jobba med grafisk form”… Våra egna, liksom många andras teorier om varför intresset för läsning är så lågt var följande:

• För stor konkurrens av andra medier (intressanta böcker är/blir film)

• Skolaktiviteten läsning (15 minuter om dagen på ett flertal skolor), både under skoltid och som hemuppgift, har gjort gjort läsningen till ett slags “tvång”:Skolgrejer = inte kul…

• Dålig ordförståelse pga för liten läsvana gör det jobbigt att ta sig igenom texterna – en ond cirkel…

Nya, gåtfulla världar

Högläsning var en idé som kom upp i samband med att vi försökte jämföra vår egen skoltid med ungdomarnas. Fanns det någon skillnad förutom medieutbudet? En liten grej: Vi kunde båda två erinra oss högläsning som inspirerande för vår egen läsning. Själv minns jag att min svensklärare Ingegärds (Norregårdskolan i Växjö) högläsning på fredagseftermiddagarna. Den öppnade nya, gåtfulla världar som jag kunde försvinna in i. Jag längtade verkligen. Jag och mina klasskompisar – alla, även “Mats B” som brukade vara jättejobbig annars – lyssnade koncentrerat samtidigt som vi ritade snygga mönster i marginalen på våra papperskalendrar. Ett mönster för varje vecka. Jag har inget minne av att Ingegärd förklarade några ord eller uttryck, men jag vet att jag ibland försökte mig på att använda sådant som jag tyckte lät bra. Ibland blev det helt fel…

Vi valde högläsning som metod

Vi bestämde oss slutligen för att bygga vår aktionsforskning kring frågan: “Kan lärarens högläsning väcka läslusten hos eleverna?” För att få med genus, normer och värderingar, valde vi enbart skönlitteratur som kretsade kring någon form av utanförskap – kopplat till diskrimineringsgrunderna.

Resultatet efter en period på cirka fem veckor? I korthet kan man sammanfatta det med att: Ja, de ÄLSKADE högläsningen. Nej, det ökade INTE deras egen läslust – men vi fick många intressanta reflektioner och medvetandegöranden, muntligt som skriftligt, kring genus, normer och värderingar.

Väcka läslust i skolsammanhang?

Kanske var det för få tillfällen för att väcka läslust? Kanske kan vi inte vrida tiden tillbaka – läsa böcker känns inte viktigt för våra ungdomar? Kanske sådde vi frön som märks först senare? Litteraturvalet hade de olika synpunkter på, hos mig var det enbart vuxen skönlitteratur, hos kollegan enbart ungdoms dito. De gillade vissa böcker mer än andra, i klassen som fick höra vuxenlitteratur gjorde ”Yarden” och ”Svinalängorna” störst intryck.

Intresset var stort från deltagarna är vi redovisade aktionsforskningen i seminarieform under Skolverkets nationella erfarenhetskonferens ”Handledning för jämställdhet och kunskap” i april med ingen mindre än Gunilla Molloy som moderator. Hon var dock mycket tveksam till begreppet “läslust” i skolsammanhang…

Högläsning på Värnhemsskolan

Så gick en sommar och jag och kollegan hamnade på helt olika platser efter Mediegymnasiets flytt till Malmö Latin. På min nya arbetsplats Värnhemsskolan var jag redan från början fast besluten att fortsätta med högläsning. Jag var färdig genuspilot och hade börjat lära känna mina nya elever en bit in på hösten när jag tyckte det var dags att ta nya tag, men med ett nytt fokus: “Genus, normer och språkutveckling.”

Eleverna på Barn- och Fritidsprogrammet på Värnhemsskolan har generellt sett en annan bakgrund än Mediegymnasiets elever hade, både socioekonomiskt och etniskt, men det är minst lika illa ställt med den egna läsningen – och framför allt med läsförståelsen. Här behöver vi verkligen både träna på svenska språket OCH bli öka medvetenheten om “förgivettaganden” som finns inom områdena genus, normer och värderingar.

(Enkätundersökning med elever från Värnhemsskolan 2014)

Jag allierade mig med nygamla kollegan Gabriella Millo Tranmark, journalist, svensklärare och blivande specialpedagog. Klassen vi valde att jobba med är en tvåa som jag har i det passande ämnet Textkommunikation.

Språkträning, genus och likabehandling

Nu är vi igång med en ny studie under namnet “Utanförskap – ett högläsningsprojekt”. Vi har träffat eleverna tillsammans vid tre tillfällen och ska fortsätta ytterligare två-tre gånger när de kommer tillbaka från sin praktikperiod i mars. Skillnaden på den här studien och den på Mediegymnasiet är dels det ökade fokuset på språkträning, dels uppgifterna som följer på varje högläsningstillfälle. Eleverna ska producera olika typer av egna texter, och vi jobbar medvetet med att utöka deras ordförråd med utgångspunkt från texterna de får höra. Genus-, norm- och likabehandlingsperspektiv får vi genom valet av skönlitteratur (i gott samarbete med bibliotekarien) samt genom de diskussioner vi har i helklass precis efter att vi har läst.

Ser en mening

Resultatet såhär i halvtid? Eleverna ÄLSKAR att bli höglästa för. ALLA lyssnar och det är intressant att konstatera att de kommer ihåg helt olika saker ur textavsnitten. De ser en mycket stor mening med att utöka sina ordförråd och säger att de vill hålla på mycket mer med sådant. Diskussionerna om texternas innehåll känns också meningsfulla – det kommer massor av frågor och vi får verkligen alla chanser i världen att bemöta en del “outvecklade” resonemang och åsikter kring olika likabehandlingsperspektiv.

Slutligen:

Varför högläsning överhuvudtaget? Eleverna kan väl läsa högt själva – ska vi verkligen göra allting åt dem? Det finns många svar där. Läsförståelsen är låg och ordförrådet litet (inte minst när det gäller olika uttryck och metaforer), både av etniska/språkliga skäl, ren ovana och funktionsnedsättningar som till exempel dyslexi. Dessutom är den talade svenska som eleverna får höra ganska begränsad. Medierna ger tusen möjligheter till tillfällig förströelse, men oftast utan någon större reflektion. De lyssnar ju inte precis på P1…

Win-Win

Vi tror på vårt högläsningsprojekt som ett bra sätt att arbeta, ett bland många andra. Vi fortsätter eftersom vi får in både språkträning och praktiskt taget hela innehållet i likabehandlingslagen i den vanliga undervisningen. Eleverna utvecklas och känner sig nöjda, liksom genuspiloten/  textkommunikationsläraren och svenskläraren/specialpedagogen. Man frestas att använda det slitna uttrycket “win-win”.

Text & bilder: Anna W Gustafson