Att lyfta autism – en väg till ökad förståelse och samarbete
Tidigare under denna termin fick vi ett besök som många kanske skulle beskriva som lite extra speciellt – själva Malmös grundskoledirektör, Peter Lindberg. Varför hos oss? Jo, det hela började med att två av mina elever skrev ett mail till honom. Ett enkelt mail, men med en stor kraft: modet att ta kontakt. Resten är historia och något eleverna aldrig kommer att glömma.
Och vet ni vad? Jag gjorde faktiskt ingenting. När dagen var kommen så lutade mig tillbaka och njöt av att se resultatet av vårt arbetssätt. Eleverna tog helt över. En presenterade lektionen, en annan var teamleader och såg till att alla hade det bra. Några förberedde redovisningar, andra ordnade med en talkshow där Peter fick ta plats som gäst. Till och med kameramannen dök upp – helt på eget initiativ.
Självklart ville de presentera sin uppfinning IGEN. Trots att vi lyssnat på presentationen flera gånger i många olika sammanhang så är de fortfarande så stolta över den. Resten av klassen lyssnar också, redo att ge feedback. De är så stolta över hela processen och det är denna som också blir i fokus när de berättar för Peter, allt de lärt sig på vägen och hur de kan fortsätta att tänka entreprenörskap och hållbart så ofta det bara går. De berättade varför det är så viktigt att våga vara kreativa och öka intresset för teknik, det är viktigt för vår framtid.
Sedan var det dags för showens höjdpunkt: ”Smartare än en sjätteklassare”. Eleverna och Peter satt i varsin fåtölj och pall, redo med sina knappar. När frågorna ställdes sprang de fram och tryckte för att få svara. Programledarna ledde allt med en självklarhet som om de gjort detta hundra gånger förut. Klassen hejade, stämningen kokade och spänningen steg för varje fråga. Till slut stod Peter där som vinnare – med en enda poängs marginal. Vinnarskallen lyste igenom, men glädjen var gemensam. Kanske får ni bilden av att de satt i varsin stol? Ja, visserligen med plingan på lilla bordet mellan Peter och eleven gjorde att de nästan fick kasta sig fram för att vara snabbast. Peter, vi är så glada över att du har barnasinnet kvar och att du delade detta ögonblick tillsammans med eleverna.
Och som om inte det vore nog – det hela avrundades med en mannequin challenge där både barnen och direktören frös till i stillhet. Rollspel, improvisation, skratt, allvar och stolthet i en perfekt blandning. Jag gick runt och filmade, Peters kreativa sida gav honom snilleblixten att han så klart skulle använda vår nya rocket-timer i detta för eleverna viktiga moment. Det bästa på hela lektionen, att få skapa något tillsammans. Jag skulle så gärna vilja dela med mig av videon men på grund av GDPR så är det tyvärr inte möjligt. Ni får helt enkelt nöja er med en bild på Peter.
Men det jag vill lyfta allra mest är inte själva showen, utan känslan av att se barnen forma sig själva som självständiga individer, redo att ta plats i samhället. Inte för att de ”någon gång ska bli vuxna”, utan för att de redan nu är framtiden. Ni är så himla kloka och jag är så stolt över hur långt ni har kommit.
Eleverna ville med sin inbjudan till Peter visa att det går att vara kreativa även i åk 6, att det finns många vinster med att arbeta värdeskapande och att våga använda rollspel och teater i undervisningen. I vår klass är det alltid diskussion om vilka som ska få börja att redovisa, de är fantastiska på att ge varandra positiv feedback och dessutom RÄTT sorts feedback. De lyfter varandra. Den eller de som redovisar får sin “stjärnglans” tack vare feedbacken från kompisarna. De har också möjlighet att få konstruktiv feedback så att de kan förbättra sitt arbete/presentation.

Eleverna slutade med att stolt visa sin ”fusktavla” – ett verktyg som de gång på gång förklarat varför det inte alls är fusk. Tvärtom. Tavlan hjälper eleverna att må bättre, den minskar stress och bidrar till att främja psykisk hälsa. När de pratade om det hördes stoltheten i rösterna, som om de ville ropa ut till hela världen: så här borde alla få arbeta! Det är en del i vårt formativa arbetssätt och nej, det är inte fusk. Om en elev behöver använda fusktavlan markerar eleven det på sitt prov. Efteråt beskriver eleverna vad de behöver öva mer på, och tar sedan ansvar för sitt eget lärande. När de dagen efter/senare återkopplar genom att visa sina nya kunskaper igen, visar det dessutom att deras motivation och förmåga att leda sig själva ökat.
Innan det var dags att säga hejdå och gå till språkval så fick Peter lyssna till dikten skriven av min elev Freja. Den påminner oss om det viktiga, att lyfta varje elev och få dem att växa, oavsett bokstav på en betygsskala. Tack till Freja som gett mig tillåtelsen att dela sina tankar med er här på bloggen. Din dikt berör och den gör skillnad. Det är så lätt att bara jobba på i skolans värld och dessa små påminnelser om vad som är viktigt på riktigt, de behöver vi ta vara på, oavsett om vi är lärare eller grundskoledirektör.
Och så vill jag också hylla Peter – en chef för Malmös skolor som är ödmjuk, varm, humoristisk och så närvarande i mötet med eleverna. Det var han och barnen. Tillsammans. Tack för att du kom men framför allt tack för att du verkligen gav eleverna känslan av att det var ditt viktigaste mötet för dig just den veckan. Ditt besök var så uppskattat och jag är säker på att du bidrog till att öka deras framtidstro ännu ett snäpp.
Vad skulle du själv vilja fråga en grundskoledirektör? Jo givetvis hur hans egna lärare var, vad minns han? Hur ser han på undervisning? Vad är viktigt? Det var många leenden av stolthet när eleverna insåg att Peter jämförde det han såg idag men det han själv upplevde som lärande som barn. De lärare som lyckades skapa relation, motivera och variera sin undervisning. Jag tolkade det som att han också haft lärare som undervisat med hjärtat, som såg honom.
Sixth grade shadows
In the echo of the classroom bell,
A quiet fear begins to swell.
The word is out, it’s coming near
The season of the grade is here.
No longer just a smile or star,
But letters that decide how “good” we are.
A,B,C,D,E,F- those silent weigheds,
That sit like stones on future gates.
I sharpen pencils, hide my doubt,
Pretend I know what school’s about.
But secretly I wonder still
I’m enough? Do I have the skill?
They say it’s just a way to track,
To see how far we’ve come, not lack.
But every grade feels like a test,
of whether I’m truly best.
My hands fell cold, my heart beats fast,
When papers with my name are passed.
I stare a numbers, lines, and ink-
Afraid to know what teachers think.
At night I toss beneath my sheets,
My dreams replaced by gradebook sheets.
What if I fail? What will they say?
Will I still be me the next school day?
But maybe grades don’t see it all-
They don’t see when I rise after I fall.
They miss the kindness, jokes I share,
The quiet ways I show I care.
They don’t see art I made with pride,
Or thoughts I’ve kept so deep inside.
They can’t hear hear dreams I’ve never told,
Or how I try, so brave, so bold.
So yes, it’s scary, I won’t lie-
To feel your worth is measured high.
But I’m more than just a score-
A world of wonder to explore.
I’ll take a breath,I’ll do my best,
I’ll try, I’ll learn, I’ll face each test.
And maybe one day I will see,
That grades are not the whole of me.