Publicerat:

Autonomi och handlingsfrihet

Det här är den fjärde delen av en serie blogginlägg som handlar om den sociala hjärnan och hur den fungerar i samspel med andra människor utifrån SCARF-modellen. Idag riktar vi vår uppmärksamhet mot autonomi som handlar om vår drivkraft att kunna påverka och bestämma.

Tänk dig att du ger eleverna friheten att utforma sin kommande gruppuppgift efter eget huvud. Målet är tydligt formulerat men de får alltså friheten att själva välja hur vägen ska se ut. Idéerna flödar och de visar ett stort engagemang. När du sen under en handledning inser att de har väl spretiga ideér bestämmer du dig för att styra upp. Du förklarar tydligt och detaljerat hur de ska gå vidare härnäst för att skapa mer struktur. Då märker du snabbt hur stämningen sjunker. En elev verkar tappa fokus, en annan verkar helst vilja lämna rummet och några börjar hetsigt argumentera för ett annat tillvägagångssätt. De agerar som om en tiger trängt in dem i ett hörn. Inte så konstigt eftersom elevernas sociala hjärnor precis har larmat om minskad autonomi vilket genererar en ifrån-respons.

 

Handlingsfrihet och självstyre

Begreppet “autonomi” är synonymt med självstyre och handlingsfrihet. Det handlar om möjligheten att kunna påverka sin situation, att ha friheten att kunna göra egna val. Att kunna bestämma själv. En minskad handlingsfrihet aktiverar en hotrespons i hjärnan. Stress, oro och ilska brukar följa som ett brev på posten och hjärnans automatiska impulser att fly eller fäkta aktiveras. Givetvis påverkas då frontalloben och det blir svårare att exempelvis fokusera, planera, fatta beslut, koda in minnen och kontrollera impulser.

Att göra som man själv vill känner vi igen redan hos små barn som med emfas uttrycker “kan själv” eller “vill själv”. Kanske har du provat och upplevt magin i att ge barnet en valmöjlighet i den situationen. Små val kan få stor betydelse. Uppfattningen att man har ett val är det viktiga för hjärnan, att man själv får välja mellan att ta på sig den röda mössan eller den med prickar på. Kanske man i all sin välvilja att styra upp grupparbetet hade kunnat servera två valmöjligheter för gruppens fortsatta arbete istället för att leverera ett definitivt och detaljerat tillvägagångssätt.

Förutom att skapa små val (stora och många val skapar en känsla av att inte ha kontroll och kan få motsatt verkan) kan vi hantera den krympande autonomin genom att aktivt omtolka en situation. Vad för positivt eller meningsfullt finns att hitta? Det “meningslösa mötet” som jag måste delta i kanske kan ge mig möjligheten att få vila lite från andra arbetsuppgifter eller ge mig möjligheten att bättre förstå hur de andra mötesdeltagarna tänker. Det meningsfulla och positiva kan få oss att själva vilja delta. Inte för att vi måste, utan för att vi själva väljer. Återigen – när vi upplever att vi har en valmöjlighet minskar hotet.

Varför inte ge dig ut med autonomins glasögon på nästippen och betrakta din omgivning. Varför inte observera hur du själv reagerar när din autonomi krymper. Vad händer när du omtolkar situationen och ger din hjärna uppfattningen att den har ett val?

I nästa blogginlägg presenterar vi bokstaven R (relatedness) som handlar om vår starka drivkraft att tillhöra och känna tillit till vår sociala omgivning.

 

Läs gärna tidigare inlägg om vår sociala hjärna och SCARF

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.